Att leva med polyneuropati

Berätta om dig själv, vem är du?
- Jag heter Mikael Fognäs och är 59 år. Jag är gift och har två vuxna söner. Jag gillar hockey och att ta en tur med min husbil. Jag har under andra halvan av 1980-talet byggt racingbilar och rest och tävlat i Europa och i Fjärran Östern. Sedan 1989 har jag arbetat som verkstadschef på bilföretag. I dag driver jag en egen däck- och bilverkstad.

När märkte du att allt inte stod rätt till med dig?
- Mina händer började domna och känseln försvann. Läkaren trodde att jag bara var stressad. Men händerna kändes som stämgafflar. Sedan tappade jag kraft och till slut orkade jag inte få upp ett redan öppnat mjölkpaket med skruvkork. I maj 2013 kunde jag inte arbeta längre.

Vad hände sedan?
- Jag genomgick flera behandlingar. Så småningom kunde jag arbeta på halvtid. Och ännu lite senare heltid.

Berätta om din diagnos, hur har den påverkat dig?
- Jag har diagnosen CIDP (kronisk inflammatorisk demyeliniserande polyneuropati) som slår ut känselfunktionerna i nerverna. Med hjälp av behandling klarar jag att leva ett normalt liv men sjukdomen sänker prestationsnivån något.

Hur mår du i dag?
- I dag mår jag okej. Jag arbetar heltid men har mycket värk på kvällarna.  

Du är med i Neuroförbundets medlemskampanj, hur kommer det sig?
- Jag tycker det är viktigt att värva medlemmar och att upplysa personer om neurologiska sjukdomar. Om vi blir fler och kan träffa varandra så blir det lättare att förstå och att leva med sin sjukdom.

Vad betyder Neuroförbundet för dig?
- Jag gick med för 10 år sedan när jag själv insjuknade och hade då behov av stöd för att få svar på mina frågor och undringar. Sedan dess är jag diagnosstödjare. Det är viktigt att tillhöra Neuroförbundet och att få dela erfarenheter med varandra.

Text: Alfred Skogberg

Se filmer om polyneuropati.

Begränsad energi

Alla människor behöver prioritera sina vardagsaktiviteter. Men vid en neurologisk sjukdom som är inte tillräckligt med energi som tidigare. Behovet av prioriteringar och val av aktiviteter blir ännu tydligare.

Det kan vara bra att tänka igenom vilka aktiviteter som betyder mest för dig. Och för din familj. Går det att byta bort något? Hur utför de olika aktiviteterna i vardagen? Kan du / ni ta hjälp?

Relationer

I en parrelation behöver båda parter också tillgodose sina egna behov även om den ene har en neurologisk diagnos. I praktiken betyder det att den ena partnern inte kan styra hela livet tillsammans. Det gäller att kompromissa och att tillsammans komma fram till vilka fritidsaktiviteter man ska företa sig eller hur familjens vardagslogistik ska fungera.

I en relation där den ene har en funktionsnedsättning kan det ändå vara viktigt att tänka över hur man vill ha det och vilken plats diagnosen får ta. Många närstående vill hjälpa till, anpassa sig och förändra tillvaron så att det blir så bra som möjligt för närmast anhöriga. Det är naturligtvis gott tänkt, men det gäller att inte glömma bort sig själv på vägen. Det gäller både den som har en diagnos och den som är anhörig.

Lyssna och prata

Det finns också en rad olika symtom som inte syns utåt och det kan vara svårt att förstå hur det är att uppleva dem. Som anhörig är det viktigt att stödja genom att lyssna och faktiskt visa att man vill veta hur symtomen upplevs. Ge en extra lång kram när orden inte räcker till och försök att vara lyhörd för nyanser även om det kan vara svårt.

Sjukdomen påverkar många gånger den egna kroppsuppfattningen och lusten och intresse för sex och närhet kanske minskar eller försvinner under en period. Men det kan också handla om rent kroppsliga symptom som minskad erektionsförmåga eller förmåga att få orgasm.

Ett förhållande kan stärkas om man kan prata med varandra, hitta gemensamma prioriteringar i livet och fokusera på "rätt saker". En del personer vittnar om att de kommit varandra närmare genom att de har klarat svårigheter tillsammans.

Känslor

Skuldkänslor kan drabba både den som har polyneuropati och den anhörige. Den som har diagnosen anklagar sig själv för att ha "ställt till problem" för sin omgivning genom att inte "vara frisk" längre. Den anhörige kan känna en irrationell skuld över att inte kunna ställa saker tillrätta och rädda den som man håller kär.

Skuldkänslorna är inte lätta att bära, men ännu svårare att tala om. Både patienter och anhöriga brukar dock känna en lättnad när de får diskutera skuldproblematiken med exempelvis en sexolog eller en psykolog och ta tag i det som går att göra någonting åt.

Dessutom kan man bli arg, både som patient och som anhörig, på orättvisan i att få en svår diagnos. Vrede är en rimlig känsla för den som måste leva med sin diagnos, men kan kännas svår att hantera om man inte söker professionell hjälp. Ta hjälp av till exempel en kurator, psykolog eller sexolog för utmaningar med känslor eller relationer.

Barn som anhörig

När en förälder blir allvarligt sjuk påverkas hela familjen. Det blir förändringar på flera sätt, psykiskt, ekonomiskt, socialt och existentiellt.

Barn märker att något inte är som det brukar vara i familjen. De försöker förstå vad som händer och om de inte får tydlig information kan fantasin ta över. De egna fantasierna är ofta värre än verkligheten. Genom att prata om det som sker i familjen blir barnen delaktiga och kan förstå varför det inte är som vanligt.

Att prata med barnen är därför viktigt, men kan ibland vara svårt. En del föräldrar vet inte vad de ska säga och är rädda att det som de berättar gör mer skada än nytta. En del barn ställer frågor om vad som händer, andra blir tysta och drar sig undan.

Det finns idag en särskild skyldighet för både vården och för kommuner att ta särskild hänsyn till barn som anhöriga, när en anhörig fått en svår neurologisk sjukdom och att erbjuda råd och stöd för dem. Kontakta din läkare/sköterska eller din vårdcentral och fråga efter sådant stöd.

Arbete

När det gäller arbetsförmågan påverkas den förr eller senare, beroende på vilket slags arbete det handlar om och vilka begränsningar som uppstår när.

Arbetsförmågan beror även på hur flexibel situationen är på arbetsplatsen och om praktiska lösningar kan underlätta jobbsituationen.

I allmänhet blir sådant som ergonomi extra viktigt vid en neurologisk diagnos. Ljus, ljud, hur man sitter och står; variation i arbetsställningar och möjlighet till mikropauser är också viktigt. Det brukar också finnas tekniska möjligheter som till exempel anpassning av bildskärmen.

Är det ordinarie arbetet svårt att genomföra i samma grad som tidigare kan det vara idé att fundera över vad som är kärnan i svårigheterna och diskutera med närmaste chefen hur problemen skulle kunna lösas. För att få råd kan en exempelvis en arbetsterapeut, företagshälsovården eller en facklig representant vara lämpliga samarbetspartners.

Deltidssjukskrivning

l Sverige finns en möjlighet att bli deltidssjukskriven till exempel 25, 50 eller 75% under en begränsad period. Detta under förutsättning att arbetsförmågan är delvis nedsatt på grund av sjukdom.

Det kan vara mycket svårt att på förhand veta exakt hur länge arbetsförmågan är nedsatt hur mycket. Därför krävs en planerad uppföljande kontakt med sjukvården för att få sjukskrivningsperioden förlängd. Det är alltså mycket vanligt att arbetsförmågan utvärderas löpande.

Det är läkaren som bedömer arbetsförmågan och skriver ett sjukintyg till Försäkringskassan. Där bedömer sedan en handläggare ärendet. En annan vanlig orsak till att man behöver vara borta från arbetet tillfälligt är att man deltar i rehabilitering dagtid under en viss period. Ett tips är att kontakta en kurator eller arbetsterapeut för diskussion, råd och stöd vid frågor som gäller arbetslivet.

Sakkunnig: Kristina Gottberg universitetslektor, Med Dr. leg sjuksköterska 

Stöd från samhället

Många som får en neurologisk diagnos kommer på ett eller annat sätt i kontakt med samhällets olika stödinsatser för personer med funktionsnedsättning. Ofta kan det vara svårt att veta dels vad man har rätt till, samt på vilket sätt och av vem detta stöd ska ges. En kurator i ditt vård-team eller på vårdcentralen kan vara en lämplig person för detta.

Livsomställning - en riskfaktor

Alla livsomställningar, som att man själv eller någon närstående får en allvarlig neurologisk diagnos, kan vara början på psykisk ohälsa som i värsta fall kan leda till självmord. Föreningen Mind driver Självmordslinjen där hjälp finns att få för den som har det tufft.

Stöd från Neuro

Neuro kan hjälpa till med juridisk rådgivning inom vissa områden som assistans, bostadsanpassning, färdtjänst.  Vi har också diagnosstöd där du som medlem kan få prata med en person som själv lever med polyneuropati,