Veta eller inte veta

Ärftlighetsgången vid Huntingtons sjukdom är autosomalt dominant, vilket innebär att den går i arv oberoende av kön hos förälder och barn samt att det räcker med anlag från en av föräldrarna för att sjukdomen ska uppträda hos barnet. Man kan ställa en säker diagnos hos personer med misstänkta symptom även om ärftligheten hos den personen är okänd.

Ett enkelt blodprov kan ge besked om en person bär på anlaget eller inte. Psykologiskt kan testet däremot vara komplicerat och ångestladdat, då många existentiella frågor väcks. Gentester kan göras vid landets enheter för genetisk rådgivning, men först efter noggrann information och psykologiska förberedelser och uppföljning. Testproceduren tar i genomsnitt cirka tre månader, då en viss väntetid anses gynna den psykologiska förberedelsen för beskedet. Testerna görs vid klinisk genetisk avdelning vid universitetssjukhusen.

Trots möjligheten att kunna testa sig avstår många att göra det. Vanliga motiv för att göra ett test är viljan att undanröja ovissheten om den egna sjukdomsrisken. En annan är att skapa visshet för barnens skull. Ytterligare motiv är möjligheten till rationell familjeplanering. En del kan inte tänka sig att skaffa barn om de själva är anlagsbärare. Ett förhållningssätt i denna situation är att använda möjligheten till fosterdiagnostik som en utväg. Den är dock inte heller oproblematisk.