Få diagnos vid stroke

Följande utredningar görs:

• Kartläggning av sjukdomshistoria bland annat för att utesluta alternativa orsaker som epileptiskt anfall med förlamningssymptom eller migrän som ibland kan påminna om stroke
• Kroppsundersökning. Speciellt undersöks hjärta, blodcirkulation och nervsystem
• Blodprov
• EKG
• Datortomografi (skiktröntgen av hjärnan). Blödningar syns nästan alltid medan infarkter ibland blir synliga först senare. Ett alternativ kan vara undersökning med magnetkamera
• Ultraljudsundersökning av halskärlen
• Bedömning av förlorade funktioner

Ibland tillkommer:

• ultraljudsundersökning av hjärtat
• kärlröntgen
• ryggmärgsprov
• speciella blodprov

Reaktionsfaser

Eftersom det första året efter en stroke ofta är omvälvande ur psykologisk synvinkel, kan det vara bra att vänta med att fatta några stora beslut kring arbete, familj, boende och livsstil. Det är med andra ord ingen brådska att göra några drastiska förändringar i livet.

För att få den nya tillvaron att fungera så bra som möjligt, krävs många gånger professionell hjälp. Kunskap om den egna diagnosen och möjlighet till stödsamtal är också viktigt. Att få kontakt med andra med samma diagnos kan för många vara till stor hjälp.

Kontakta Neuroförbundet, som kan erbjuda olika former av råd och stöd och möjlighet till erfarenhetsutbyte med andra som har samma diagnos eller erfarenhet av liknande situation. Läs om Neuroförbundets diagnosstöd.

En person som får en stroke befinner sig plötsligt i en helt ny livssituation. De psykologiska och sociala konsekvenserna beror på sjukdomens svårighetsgrad samt på individens personlighet och bakgrund. Patientens anhöriga påverkas också i stor utsträckning. Insjuknandet kan innebära att patienten och/eller anhöriga kommer i ett psykiskt kristillstånd, en livssituation där tidigare erfarenheter inte är tillräckliga för att man ska förstå och psykiskt klara av situationen.

De här reaktionerna är inte utmärkande för stroke, utan drabbar nästan alla som upplevt något svårt och omvälvande i livet.

Chockfasen

Den första tiden efter att diagnosen ställts brukar kallas chockfasen. Under den här perioden, som kan pågå i några veckor, uppkommer ofta tankar som "det här gäller inte mig, "de måste prata om någon annan". Det kan också vara svårt att ta in ordet stroke.

Reaktionsfasen

Efter den första chockfasen inträder reaktionsfasen. Tillsammans brukar chock- och reaktionsfas omfatta cirka 4-6 veckor. Reaktionsfasen påminner om chocken men nu är det vanligt att också försvara eller värja sig mot det inträffade. Det kan ibland innebära att man förnekar sin det som hänt "det här är inte sant".
Ofta uppkommer också känslor av sorg, skam och ovisshet och inte minst frågor om varför just jag. Andra reaktioner kan vara att förtränga sina känslor helt.

Bearbetningsfasen

När sanningen väl sjunkit in brukar det som kallas bearbetningsfasen inträda. Frågorna och känslorna dominerar fortfarande, men man angriper dem nu på ett mer konstruktivt vis. I det här stadiet är det viktigt att alla funderingar och oro får komma fram. Det kan ske genom att prata med någon annan.
Det är också både naturligt och tillåtet att vara arg på sin stroke, att gråta, skrika och uttrycka frustration. Ibland kan det i den här fasen låsa sig och känslorna kommer inte ut. Då är det bra att få hjälp och stöd.

Nyorienteringsfasen

Efter det första året brukar de flesta acceptera situationen och diagnosen ses snarare som en del av livet än som en överskuggande chock. Det här brukar benämnas nyorienteringsfasen. Självklart kan man känna ångest och oro. Ibland uppstår även depressiva symptom, särskilt om man fastnat i en kris.

En person som fått en depression känner sig ihållande nedstämd och ledsen under flera veckor. Han eller hon brukar heller inte ha något större intresse varken för omgivningen eller för andra människor. Den kan också yttra sig genom att man till exempel inte orkar företa sig några normala aktiviteter eller att man känner skuld och skam. Det är heller inte ovanligt med bristande aptit och sömnsvårigheter. Kroppsspråket kan bli mer livlöst.

Om man känner sig deprimerad eller misstänker en depression är det viktigt att söka vård. Ibland är det någon närstående som reagerar och hjälper till att söka vård. Ibland kanske någon närstående reagerar och hjälper till att söka vård. Vid en depression kan antidepressiva läkemedel under en period vara nödvändigt och/eller samtalsstöd eller terapi i någon form.

Sakkunnig: Kristina Gottberg universitetslektor, Med Dr. leg sjuksköterska, Karolinska Institutet

Någon att prata med

Det gäller att finna en balans där sjukdomen får ta lagom mycket plats. Att inte nämna den alls är orealistiskt. Effekterna av en stroke försvinner ju inte för att man "tiger ihjäl" problemen. Att prata om det som är svårt kan faktiskt ha positiva effekter. Att tala om sin diagnos kan vara ett led i att bearbeta den. Det viktigaste är att själv bestämma när man tycker det är dags att prata eller för den delen att inte prata om sin stroke. Visst kan det kännas skönt med människor som frågar hur man mår, men det är viktigt att vänskapsrelationen inte domineras av diagnosen.

Ibland kan situationen också vara den motsatta att vännerna inte orkar eller vågar nämna ordet stroke. Att själv ta upp ämnet och avdramatisera det hela är då en god idé.

Känner du att du vill prata med någon som själv har erfarenhet av att leva efter en stroke har Neuro diagnosstödjare som ställer upp och pratar med våra medlemmar.