Behandling av parkinson

Idag finns inga läkemedel som bromsar utvecklingen av Parkinsons sjukdom. En sådan behandling skulle innebära att man minskar den process som leder till nervcellsdöd. Parkinsons sjukdom går inte att bota, men symtomen kan lindras effektivt med olika läkemedel.

Många av symtomen försvinner helt i början av behandlingen, men med tiden fungerar medicinerna sämre. Symtomen återkommer men går över när den nya medicinen eller dosen börjar verka. Detta kallas dosglapp.

Behandlingsalternativen är många, men de viktigaste behandlingarna är framför allt med de mediciner vi har. Det är vanligt att börja med en låg dos i tablettform, och dosen ökas efter hand. I senare stadier av sjukdomen kan du få läkemedlet i flytande form, en trögflytande gel som förs direkt in i tarmen via en slang genom ett hål i bukväggen med hjälp av en pump.

L-dopa är en aminosyra som är förstadiet till dopamin. Den tas upp i hjärnan, omvandlas till dopamin och utsöndras på de ställen där nervcellsförlusten är allra störst. Därför blir L-dopabehandling det mest effektiva, det mest fysiologiska sättet, att behandla Parkinsons sjukdom.

Sedan finns det andra kemiska ämnen som liknar dopa eller dopamin, så kallade härmare som stimulerar de receptorer som dopaminet påverkar direkt. Det finns också ämnen som hindrar nedbrytningen av dopamin och dopa, så kallade hämmare av olika slag. Sedan finns det en del andra läkemedel som påverkar andra transmittorsystem, som till exempel glutamat.

Deep brain stimulation (DBS)

Denna metod innebär att en elektrod opereras in i hjärnan. Elektroden drivs av en pacemaker som elektroniskt stimulerar hjärnan och dämpar skakningar och stelhet. Området som stimuleras är väldigt litet och patienten är vaken när elektroden opereras in. När skakningarna upphör vet man att man att elektroden ligger placerad rätt. Behandlingen medför ofta att man kan minska medicineringen avsevärt efter operationen.

Behandling mot olika symtom

Man får inte glömma att det inte bara handlar om att behandla rörligheten, utan också se till hela livssituationen, framför allt att uppmärksamma när patienter har till exempel depressions- och ångestsymtom, sömnsvårigheter eller andra olika symptom som kan behöva behandling. Det kan finnas nedsättning av kognitiva funktioner, till exempel glömska och förvirring, som också kan kräva behandling.

Ibland kan en behandling vara väldigt komplicerad, särskilt hos äldre och i senare stadier av sjukdomen. Man kan få komplikationer med lättare hallucinationer, som också kan behöva behandling. Många gånger kan en parkinsonpatient ha flera mediciner samtidigt för att kunna lindra olika symtom. Behandlingen av Parkinsons sjukdom är väldigt individuell.

Tveka inte att berätta om dina symtom för din neurolog eller sjuksköterska för att få hjälp. Är det lång tid till nästa besök kan ringa din neurologmottagning eller logga in på dina vårdkontakter på 1177 och skriv in ditt ärende direkt till din mottagning.

Sakkunnig: docent Joakim Tedroff, specialist i neurologi, Neuroenheten utsikten, Stockholm

Rehabilitering och träning

Rehabilitering vid parkinsons är en process och omfattar både sjukgymnastik, omvårdnad, arbetsterapi, medicin och hjälpmedel. Syftet är att både förebygga, behålla och förbättra såväl fysiska som psykiska funktioner och välbefinnandet.

Olika former av rehabilitering passar olika människor beroende på livssituationen. Med rehabilitering eller sjukgymnastik kan man träna för att till exempel bibehålla en god kroppshållning. Att röra på sig är även bra för att få magen att fungera.

Rehabilitering är också viktig för att lära sig mer om sin diagnos och hur man kan underlätta att leva med en neurologisk diagnos. På vissa platser i landet finns specialiserade neurologiska team som arbetar med parkinsonspatienter och bidrar till att man mår så bra som det bara går.

Riktlinjer

Socialstyrelsen gav ut de första nationella riktlinjerna för multipel skleros Parkinsons sjukdom 2016. I de nationella riktlinjerna ger Socialstyrelsen rekommendationer om vård vid dessa neurologiska diagnoser.

Syftet med riktlinjerna är både att stödja användandet av vetenskapligt utvärderade och effektiva åtgärder inom detta område och vara ett underlag för öppna och systematiska prioriteringar inom hälso- och sjukvården.