Symtom vid epilepsi

Hjärnan är uppbyggd av miljarder nervceller som arbetar med elektriska signaler. De olika nervcellerna samverkar i komplicerade nätverk och kommunicerar med varandra. Dessa aktiviteter är grunden för att du till exempel ska kunna tänka, känna, höra, se och röra dig.

När hjärnan fungerar som den ska, finns en balans mellan att nervcellerna stimuleras och att de hålls tillbaka. Om du har epilepsi är denna balans rubbad. Vissa nervceller är då överaktiva och du får ett epileptiskt anfall när hjärnan förlorar kontrollen över denna överaktivitet.

Hur anfallen blir beror på i vilken del av hjärnan den epileptiska aktiviteten äger rum. Därför indelas epileptiska anfall i två huvudtyper:

• Generaliserade anfall, då stora delar av hjärnan är inblandad från anfallets start.
• Fokala anfall, som startar i en begränsad del av hjärnan.

Ett första anfall är inte alltid epilepsi

Alla sjukdomar och skador som du får i hjärnbarken kan rubba balansen mellan nervcellernas aktiviteter och därmed göra att du får ett epileptiskt anfall. Det innebär inte att du alltid har epilepsi.

Anfallet kan komma i nära anslutning till den akuta skadan eller sjukdomen, till exempel i samband med feber hos små barn som kan ge feberkramper. Du kan exempelvis också få anfall i samband med en infektion i centrala nervsystemet, en traumatisk hjärnskada, stroke eller vid abstinens efter en period då du har druckit mycket alkohol. Sådana epileptiska anfall brukar kallas provocerade och behöver inte betyda att du har epilepsi.

Risken för nya anfall är liten när febern gått över eller när det har gått några dagar efter att du har fått stroke. Nästan en person av tio kommer någon gång i livet att drabbas av ett epileptiskt anfall. I de flesta fall handlar det om ett så kallat provocerat anfall som man bara får en gång.

Diagnosen epilepsi brukar i praktiken ställas efter två oprovocerade epileptiska anfall. Den kan även ställas efter ett enda anfall om risken för återfall anses vara mycket hög.

För vissa går anfallen över, andra behöver alltid medicin

För åtminstone hälften av alla som får sjukdomen läker epilepsin ut. Om du inte har haft något anfall på flera år kan du ofta stegvis minska de mediciner du tar mot epilepsin för att sedan avsluta behandlingen utan att anfallen kommer tillbaka. Men ibland behöver du få behandling livet ut och ibland är epilepsin så svår att du fortsätter att få täta anfall trots intensiv behandling. Var tionde person med epilepsi har anfall minst en gång i veckan. Ofta är det tydligt redan under det första året om epilepsin är lätt- eller svårbehandlad.

Olika typer av anfall: 

Primärt generaliserade anfall 

Dessa anfall delas in i
• tonisk-kloniska anfall
• absenser
• myoklona anfall, även kallade myoklonier
 

Tonisk-kloniska anfall

Det tonisk-kloniska anfallet är den mest kända formen av primärt generaliserat anfall. Du förlorar medvetandet utan förvarning, blir spänd i hela kroppen och efter några sekunder börjar det rycka i armar och ben. Anfallet går över inom ett par minuter och du vaknar till stegvis. Denna typ av anfall kallades förr grand mal, en beteckning som fortfarande används av många. Du vaknar upp, känner dig tung i huvudet, kan ha träningsvärk i armar och ben och upptäcker att du kanske har kissat på dig eller bitit dig i tungan. Du har inget minne av själva anfallet och undrar ofta vad som har hänt.

Absenser 

Den här typen av anfall, som förr kallades petit mal, är en annan form av primärt generaliserat anfall. Dessa anfall varar endast några sekunder och har inte lika många och tydliga symtom. Du blir frånvarande, stirrar kanske tomt framför dig och svarar inte på tilltal. Du minns inget av anfallet efteråt, men kan kanske uppleva det som att du tappat tråden. Absenser kan komma åtskilliga gånger per dag.

Myoklona anfall 

Vid myoklona anfall kan du vara vid fullt medvetande men få häftiga upprepade muskelryckningar i armar, huvud eller ben. Det rycker oftast i båda sidorna av kroppen samtidigt. Myoklona anfall kommer oftast på morgonen och du kan efteråt berätta hur anfallet kändes. De flesta har upplevt liknande muskelryckningar innan man somnar, men det innebär inte att man har epilepsi.
Barn kan få ytterligare former av primärt generaliserade anfall som är ovanliga och därför inte berörs närmare här.

Fokala anfall 

Den här typen av anfall delas in i:
• Fokalt anfall utan påverkan av medvetandet. Du kommer ihåg allt som hände under anfallet.
• Fokala anfall med nedsatt medvetande. Du får en minneslucka för vad som hände under anfallet.
• Fokalt anfall som sprids och påverkar hela hjärnan, så kallad sekundär generalisering.

Symtomen beror på var i hjärnan anfallet pågår 

Vid fokala anfall då du är vid fullt medvetande under anfallet beror symtomen helt på vilket område i hjärnan som berörs. Anfall som beror på elektrisk överaktivitet i pannlobens bakre delar gör att du får attacker av rytmiska ryckningar i motsatt kroppshalva. Anledningen är att just detta område styr muskelaktiviteten i den motsatta sidan. Om aktiviteten under anfallet pågår lite längre bak i hjärnan, i hjässloben som är centrum för känsel, påverkas känseln. Anfallen blir då attacker av pirrningar eller domningar i hand, arm eller ben beroende av vilka delar av hjässloben som är inblandade.

På liknande vis upplever du anfall från synbarken i nackloben som synfenomen, kanske attacker då du ser ett ljusklot eller ett blinkande ljus. När du får anfall från tinningloben kan du uppleva korta sekvenser av bekanta minnesbilder eller luktförnimmelser.

Du kan alltså ha epileptiska anfall som inte syns på utsidan utan som du bara upplever själv. Ett sådant anfall kallas för aura och kan ge en rad olika symtom. Några exempel på auror är plötsliga oförklarliga och ofta oangenäma lukt- eller smakupplevelser samt syn- eller hörselupplevelser. Auran kan alltså ha mycket skiftande karaktär hos olika personer, vilket beror på att anfallen inleds i olika delar av hjärnan. För den enskilda individen brukar aurorna vara identiska vid återkommande anfall.

Ibland förlorar du medvetandet 

Fokala anfall där du helt eller delvis förlorar medvetandet sprids till lite större delar av hjärnan så att medvetandet påverkas. Det kan medföra att du blir avskärmad, inte uppfattar omgivningen och inte minns anfallet. Den som står bredvid märker att du inte svarar på tilltal, kanske stirrar rakt fram och plockar med händerna eller smackar med läpparna.

Allt detta sker omedvetet och du minns själv inget av detta efter anfallet. Ett sådant anfall kan börja med ryckningar i en hand, eller som en aura innan anfallsaktiviteten sprider sig så att medvetandet påverkas.

Fokalt till bilateralt tonisk-kloniskt anfall 

Skulle aktiviteten vid det fokala anfallet spridas ytterligare kan det komma att påverka hela hjärnan, anfallet övergår då till ett tonisk-kloniskt krampanfall som kallas sekundärt generaliserat anfall. Om du har denna stegvisa utveckling av ett anfall kan du ibland efteråt komma ihåg de inledande symtomen innan medvetandet påverkades och du inte minns mer.

En inledande aura talar om att anfallet har en fokal start och inte är primärt generaliserat. Auran är ofta likadan från anfall till anfall hos samma person och du känner igen den som din typiska förkänning. Ändå kan det vara svårt att beskriva dess innehåll för andra.

Orsaker 

Hos de flesta personer som drabbas av epilepsi hittar man ingen bakomliggande orsak. Detta gäller framför allt när epilepsi uppstår i barndomen. För barn är det inte heller ovanligt att epilepsin kan läka ut.

Epilepsi kan orsakas av bland annat medfödda skador och sjukdomar, skallskador, hjärntumörer eller att du tidigare har haft en stroke.
För ungefär hälften av alla som får epilepsi kan läkarna inte hitta någon orsak.

Även om sjukdomen till viss del kan vara ärftlig är risken att du ska föra den vidare till dina barn i de allra flesta fall mycket liten.

Källa: 1177.se