Symtom vid ryggmärgsskada

Ryggmärgen är en förlängning av hjärnstammen. Den bildar tillsammans med hjärnan det centrala nervsystemet. Ryggmärgen skyddas av ryggradens kotor, som är 29 stycken. Vid en ryggmärgsskada hindras nervimpulserna att gå fram.

Skador hindrar nervimpulserna

Liksom hjärnan består ryggmärgen av nervceller som kommunicerar med varandra med hjälp av nervimpulser. När ryggmärgen skadas hindras nervimpulserna från att gå fram mellan hjärnan, musklerna och huden.

I den främre delen av ryggmärgen finns cellkropparna till de motoriska nervceller som leder ut till musklerna och sköter kroppens rörelser. Den bakre delen av ryggmärgen tar emot signaler för känselintryck (köld, värme, smärta) från kroppen.

Olika typer av ryggmärgsskador:

• Medfött ryggmärgsbråck. Bråcket uppstår under de första fyra fosterveckorna. I bråcksäcken finns både ryggmärgshinnor och nervtrådar. Delar av ryggmärgen i bråcksäckens mitt når fram till en öppen hudyta utan det skydd den skall ha av kotbågen, ryggmusklerna och huden. Här kan ryggmärgen lätt bli skadad.

• Förvärvade traumatiska ryggmärgsskador. En skada på ryggrad och ryggmärg som orsakats av en olycka, till exempel trafikolycka, fall eller dykning i grunt vatten.

• Förvärvade icketraumatiska ryggmärgsskador. En skada på grund av sjukdom, till exempel tumör, infektion eller ett åderbrock på kroppspulsådern som trycker på ryggmärgen. Trycket belastar ryggmärgen så att signaler inte går fram.

Omfattning av ryggmärgsskador

• Paraplegi - "Para" är latin och betyder två. Paraplegiker är skador nedanför nacken som engagerar två kroppsdelar. De medför förlamning och känselbortfall i antingen benen eller bålen/bäckenet men man har fullständig funktion i armarna.

• Tetraplegi - "Tetra" är grekiska och betyder fyra. Tetraplegiker är skador i nacken, på halssegmenten i ryggmärgen. De innebär delvis eller total förlamning och känselbortfall i fyra kroppsdelar: armar, ben, bäcken och bål, alltså från nacken och nedåt.

 Förlopp

Vid traumatisk skada uppstår spinal chock

Vid traumatiska skador är den primära skadan på ryggmärgen en mekanisk skada av nervvävnad och omgivande skelett, muskler och hud. I skadeögonblicket kläms ryggmärgsvävnaden ihop för en kort sekund och oftast avstannar all funktion i uppåtgående och nedåtgående nervbanor. Man blir förlamad och förlorar känseln nedanför skadan.

Dessutom går djupa senreflexer samt sensorisk och autonom funktion förlorad nedanför skadenivån, vilket förlamar urinblåsa och tarm, sänker blodtrycket och förhindrar svettning. Även kontrollen av kroppstemperatur påverkas. Den här fasen kallas "spinal chock", och varar i fyra till sex veckor, fram till att ryggmärgen börjar läka.

Efter den spinala chocken återkommer reflexaktiviteten, men endast i undantagsfall återkommer känseln och rörelsefunktionen fullständigt.

Kompletta och inkompletta skador

Skadorna delas också in i kompletta och inkompletta skador.

• En komplett skada medför ett totalt bortfall av viljestyrd rörelseförmåga och känsel nedanför skadan. Vid en komplett skada, där man har ett kvarstående, totalt funktionsbortfall efter två veckor, är sannolikheten liten att man får tillbaka någon funktion.

• Vid en inkomplett skada är ryggmärgen inte av och man har en mer eller mindre kvarstående känsel och rörelseförmåga nedanför skadan och man kanske kan gå med underarmskryckor eller rollator. När det gäller partiella skador kan man på lång sikt uppnå betydande funktionsförbättringar.

Ryggmärgsbråck

Ett medfött ryggmärgsbråck kan ge svårigheter att lära sig att gå. Det kan också leda till felställningar i skelettet, som en krökning av ryggraden, skolios, och besvär i höftleder, knäleder och fotleder. Det förekommer också rubbningar i ögonrörelserna och skelning.

Hur stora störningarna i funktionerna är varierar från individ till individ. De kan också variera inbördes mellan en persons båda armar, höftleder, knäleder och fotleder. Cirka 80 % av barn med ryggmärgsbråck utvecklar hydrocefalus (vattenskalle). Ordet kommer från grekiskans "hydro", som betyder vatten, och "cefalus", som betyder skalle. Det innebär ett ökat tryck mot hjärnan.

Sakkunnig: med. doktor Claes Hultling, verkställande direktör, Stiftelsen spinalis