Att leva med ALS
Ryckningar i en tumme. Det var det första tecknet på att något inte stod rätt till med Mia Möllberg. Men det tog ett tag innan hon ville gå till läkaren.
- Jag hade inte tid, säger Mia.
Men till slut utreddes hon under ett halvår. Och år 2015 diagnostiserades hon med ALS. Beskedet kom som en käftsmäll.
- Jag hade googlat mig fram till vad det kunde vara men det blev ändå som en chock. Jag var 42 år och hade tonåringar hemma. Efter ett tag lyckades jag komma till freds med situationen och nu gör jag det bästa jag kan med de förutsättningar jag har, säger Mia.
Politiker måste säkerställa att man får rätt stöd
Att Mia Möllberg har ALS hindrar inte att hon är ytterst aktiv. Hon har bland annat besökt både Belgien och Spanien, för att träffa politiker och delta i möten. I Spanien har nyligen lagar antagits för vilken vård och omsorg som ska ges till ALS-drabbade.
- I Spanien rullar de ut röda mattan. De har lyckats bra där, säger Mia.
Det går att leva med ALS men förändringar behövs. Politiker måste tänka till och säkerställa att man får rätt stöd oavsett ålder, nationalitet och var man bor.
- Man behöver se människan, inte sjukdomen. Den personliga assistansen ska inte heller vara åldersbetingad, förklarar Mia.
Livet är annars som vanligt. Hon tar sig fram med permobilen och känner inte att sjukdomen snabbt försämrar henne. Tvärtom faktiskt. Hon har till och med blivit lite bättre.
- Jag har börjat kunna röra på fingrarna igen. Det kunde jag inte innan. Hur det kommer sig vet jag inte, berättar hon.
Utan forskning hittar vi aldrig en lösning
När Neuroförbundet delade ut närmare 14 miljoner till forskningen 2023 var Mia Möllberg på plats, på Nya Karolinska i Solna. Att så mycket satsas på forskning och att sjukdomen har fått mycket uppmärksamhet, inte minst i samband med att Börje Salming drabbades och avled, har betytt mycket.
- Utan forskning hittar vi aldrig en lösning. Även om vi inte hittar ett botemedel så är det viktigt att få fram bromsmediciner. Framför allt för framtida generationer, avslutar Mia.
Text: Alfred Skogberg
Fler intervjuer
Begränsad energi
Alla människor behöver prioritera sina vardagsaktiviteter. Men vid en neurologisk sjukdom som als, räcker energin inte till på samma sätt som tidigare. Behovet av prioriteringar och val av aktiviteter blir ännu tydligare. Det kan vara bra att tänka igenom vilka aktiviteter som betyder mest för dig. Och för din familj. Går det att byta bort något? Hur utförs de olika aktiviteterna i vardagen? Kan du/ni ta hjälp?
Relationer
I en parrelation behöver båda parter också tillgodose sina egna behov även om den ene har en neurologisk diagnos. I praktiken betyder det att den ena partnern inte kan styra hela livet tillsammans. Det gäller att kompromissa och att tillsammans komma fram till vilka fritidsaktiviteter man ska företa sig eller hur familjens vardagslogistik ska fungera.
I en relation där den ene har en funktionsnedsättning kan det ändå vara viktigt att tänka över hur man vill ha det och vilken plats diagnosen får ta. Många närstående vill hjälpa till, anpassa sig och förändra tillvaron så att det blir så bra som möjligt för närmast anhöriga. Det är naturligtvis gott tänkt, men det gäller att inte glömma bort sig själv på vägen. Det gäller både den som har en diagnos och den som är anhörig.
Lyssna och prata
Det finns också en rad olika symtom som inte syns utåt och det kan vara svårt att förstå hur det är att uppleva dem. Som anhörig är det viktigt att stödja genom att lyssna och faktiskt visa att man vill veta hur symtomen upplevs. Ge en extra lång kram när orden inte räcker till och försök att vara lyhörd för nyanser även om det kan vara svårt.
Sjukdomen påverkar många gånger den egna kroppsuppfattningen och lusten och intresse för sex och närhet kanske minskar eller försvinner under en period. Men det kan också handla om rent kroppsliga symptom som minskad erektionsförmåga eller förmåga att få orgasm.
Ett förhållande kan stärkas om man kan prata med varandra, hitta gemensamma prioriteringar i livet och fokusera på "rätt saker". En del personer vittnar om att de kommit varandra närmare genom att de har klarat svårigheter tillsammans.
Känslor
Skuldkänslor kan drabba både den som har als och dennes anhörige. Den som har diagnosen anklagar sig själv för att ha "ställt till problem" för sin omgivning genom att inte "vara frisk" längre. Den anhörige kan känna en irrationell skuld över att inte kunna ställa saker tillrätta och rädda den som man håller kär.
Skuldkänslorna är inte lätta att bära, men ännu svårare att tala om. Både patienter och anhöriga brukar dock känna en lättnad när de får diskutera skuldproblematiken med exempelvis en sexolog eller en psykolog och ta tag i det som går att göra någonting åt.
Dessutom kan man bli arg, både som patient och som anhörig, på orättvisan i att få en svår diagnos. Vrede är en rimlig känsla för den som måste leva med ALS, men kan kännas svår att hantera om man inte söker professionell hjälp. Ta hjälp av till exempel en kurator, psykolog eller sexolog för utmaningar med känslor eller relationer.
Barn som anhörig
När en förälder blir allvarligt sjuk påverkas hela familjen. Det blir förändringar på flera sätt, psykiskt, ekonomiskt, socialt och existentiellt.
Barn märker att något inte är som det brukar vara i familjen. De försöker förstå vad som händer och om de inte får tydlig information kan fantasin ta över. De egna fantasierna är ofta värre än verkligheten. Genom att prata om det som sker i familjen blir barnen delaktiga och kan förstå varför det inte är som vanligt.
Att prata med barnen är därför viktigt, men kan ibland vara svårt. En del föräldrar vet inte vad de ska säga och är rädda att det som de berättar gör mer skada än nytta. En del barn ställer frågor om vad som händer, andra blir tysta och drar sig undan.
Det finns skyldighet för både vården och för kommuner att ta särskild hänsyn till barn som anhöriga. När en förälder har fått en svår neurologisk sjukdom ska deras barn erbjudas råd och stöd. Kontakta ditt als-team eller din vårdcentral och fråga efter sådant stöd.
Arbete
När det gäller arbetsförmågan påverkas den förr eller senare, beroende på vilket slags arbete det handlar om och vilka begränsningar som uppstår när. Arbetsförmågan beror även på hur flexibel situationen är på arbetsplatsen och om praktiska lösningar kan underlätta jobbsituationen.
I allmänhet blir sådant som ergonomi extra viktigt vid en neurologisk diagnos. Ljus, ljud, hur man sitter och står; variation i arbetsställningar och möjlighet till mikropauser är också viktigt. Det brukar också finnas tekniska möjligheter som till exempel anpassning av bildskärmen.
Om det ordinarie arbetet är svårt att genomföra i samma grad som tidigare kan det vara idé att fundera över vad som är kärnan i svårigheterna. Diskutera med närmaste chef hur problemen skulle kunna lösas. För att få råd kan en exempelvis en arbetsterapeut, företagshälsovården eller en facklig representant också vara lämpliga samarbetspartners.
Deltidssjukskrivning
l Sverige finns en möjlighet att bli deltidssjukskriven till exempel 25, 50 eller 75% under en begränsad period. Detta under förutsättning att arbetsförmågan är delvis nedsatt på grund av sjukdom.
Det kan vara mycket svårt att på förhand veta exakt hur länge arbetsförmågan är nedsatt hur mycket. Därför krävs en planerad uppföljande kontakt med sjukvården för att få sjukskrivningsperioden förlängd. Det är alltså mycket vanligt att arbetsförmågan utvärderas löpande.
Det är läkaren som bedömer arbetsförmågan och skriver ett sjukintyg till försäkringskassan. Där bedömer sedan en handläggare ärendet. En annan orsak till att man behöver vara borta från arbetet tillfälligt kan vara att man deltar i rehabilitering dagtid under en viss period. Ett tips är att kontakta en kurator eller arbetsterapeut för diskussion, råd och stöd.
Sakkunnig avsnittet om arbete: Kristina Gottberg universitetslektor, Med Dr. leg sjuksköterska, Karolinska Institutet
Friskvård och rehabilitering
Läs mer om träningstips under omvårdnad och rehabilitering vid ALS .
Stöd från samhället
Många som får en neurologisk diagnos kommer på ett eller annat sätt i kontakt med samhällets olika stödinsatser för personer med funktionsnedsättning. Ofta kan det vara svårt att veta dels vad man har rätt till, samt på vilket sätt och av vem detta stöd ska ges. En kurator i ditt ALS-team eller på vårdcentralen kan vara en lämplig person för detta.
Livsomställning - en riskfaktor
Alla livsomställningar, som att man själv eller någon närstående får en allvarlig neurologisk diagnos, kan vara början på psykisk ohälsa som i värsta fall kan leda till självmord. Föreningen Mind driver Självmordslinjen där hjälp finns att få för den som har det tufft.
Stöd från Neuro
Neuro kan hjälpa till med juridisk rådgivning inom vissa områden som assistans, bostadsanpassning, färdtjänst med mera. Vi har också diagnosstöd där du som medlem kan få prata med en person som själv lever med ALS.
Två miljoner kronor till ALS Treatmet Center
PRESSMEDDELANDE: Ett diplom kommer under dagen att delas ut till Börje Salmings tidigare läkare Caroline Ingre som hittills (25 november 2022) mottagit två miljoner kronor som Stoppa ALS samlat in via Neuro.
Immunceller hos ALS-patienter kan förutsäga sjukdomsförloppet
Genom att mäta immunceller i ryggmärgsvätskan vid diagnostiseringen av ALS går det att förutsäga hur snabbt sjukdomsförloppet kommer att gå, enligt en studie från Karolinska Institutet som publicerats i Nature Communications.
ALS är en fruktansvärd sjukdom – och byråkratin gör den värre
Hanne Kjöller i DN: ALS är en grym sjukdom. Och att den korta tid som återstår i livet ska gå ut på att brottas med byråkratin är ovärdigt.
Claes-Göran, 82, har levt med ALS i 52 år
När Claes-Göran Berndt var i 30-årsåldern fick han den obotliga sjukdomen ALS (amyotrofisk lateralskleros). Läkaren sa att han kunde räkna med att leva i två och ett halvt år. Nu är han 82 år och en av de i världen som levt längst med sjukdomen. Se nyhetsinslaget med Neuromedlemmen och diagnosstödjaren Claes-Göran Berndt.
Börje Salming och hans familj utsätts för omänskliga omständigheter
I likhet med många andra ALS-patienter utsätts Börje Salming och hans familj för omänskliga omständigheter som bekräftar de stora hålen i trygghetsnäten för den som drabbas av en svår progressiv sjukdom. Inte minst för den som fyllt 65 år.