Att ställa inkontinensdiagnos

Hos kvinnor görs en gynekologisk undersökning av bäckenbottnets muskulatur och hos männen undersöks ofta prostatan. En enkel neurologisk undersökning görs ibland för att utesluta andra anledningar till läckaget. Ett urinprov visar om anledningen är urinvägsinfektion. Ibland tas ett blodprov för att mäta njurarnas funktion.

Specialundersökningar

För att se hur effektivt urinblåsan tömmer sig kan man mäta man hur mycket urin som finns kvar efter att man kissat. Mätningen sker med kateter eller ultraljud. Undersökningen sker framför allt vid prostatasjukdomar hos män.

Filmens deltagare Aino Fianu Jonasson:

Man måste ställa diagnos. Till 80–90 procent ställer vi diagnos på anamneserna, alltså sjukhistorien. Det måste vara en detaljerad anamnes som innehåller frågar om graviditet, förlossningar, menopaus (det vill säga när menstruationerna upphörde), gynekologiska och urologiska operationer, tidigare och nuvarande sjukdomar och läkemedelsbehandling.

Vi använder oss också av en miktionslista, alltså en kisslista, där man får skriva in när man går på toaletten för att kissa, mäta mängden och notera läckage. Det är ett mycket bra arbetsinstrument för oss. Det gör man under helst två dygn. Man tar alltid en urinodling eller testar urinen med en sticka. Det är det basala.

Man kan också göra ett hostprovokationstest. Man sätter på en binda, väger denna. Efter att kvinnan har fått hostat, krystat eller hoppat, så väger man bindan ånyo. Då får man ett mått på läckaget i gram.