Behandling av ryggmärgsskador

Akut får man först konstatera förlamningens utbredning och omfattning och sedan handlar allt om att stabilisera kotpelaren genom att operera patienten och staga upp kotpelaren. I regel så har kotpelaren trasats sönder. I vissa fall kan en benbit opereras in och fungera som stöd. Idag fixerar man i regel brottytan med plattor i titan som skruvas fast ovanför och nedanför brottet.  Fortsatt stöd fås sedan med hjälp av en extern fixation.

Man kan inte gipsa halsen utan man får ha antingen en Haloväst, vilken är en metallkonstruktion, eller en plastkrage som fixerar huvudet.

Om man får en nervskada i det perifera nervsystemet kan man sy ihop den del av nerven som ligger nedanför skadan med den del av nerven som är ovanför skadan. Då växer nervtrådarna ut ifrån den övre delen. Många märker detta när de opererar blindtarmen eller föder barn med kejsarsnitt. Man förlorar känseln i det hudområde över buken där kirurgen har skurit av nerverna, men efter ett år brukar det mesta av känseln ha kommit tillbaka.

Det centrala nervsystemets nervtrådar i hjärna och ryggmärg har inte samma förmåga att växa ut. Mycket forskning har fokuserat på möjligheter att överbrygga en skada i det centrala nervsystemet, men ännu finns inte någon teknik för detta.

Vid komplett skada med kvarstående totalt funktionsbortfall efter två veckor, är sannolikheten liten att man får tillbaka någon funktion. När det gäller partiella skador finns det på lång sikt möjligheter till betydande funktionsförbättringar.

Behandling av olika symtom:

• Smärta. Då smärta är något väldigt subjektivt bör man tidigt få en smärtdiagnos för att kunna sätta in en snabb individuell behandling. Man kan behandla med läkemedel, sjukgymnastik, massage, akupunktur, avslappning eller hypnos. Vid neurogen smärta kan man också göra en nervblockad eller stimulera elektriskt (tens). Ibland påbörjas en psykologisk behandling.

• Spasticitet. Musklerna är spända och man kan inte få dem att slappna av viljemässigt. Armar och ben spritter till ofrivilligt eller låser sig. Dessa tillstånd kan vara till både fördel och nackdel för patienten, så en noggrann analys får göras för varje individ. Träning och behandling med läkemedel kan reducera eventuella problem.

• Inkontinens. Skador på de nerver som styr blås- och tarmtömning kan orsaka inkontinens. Det finns olika hjälpmedel för att hantera neurologisk inkontinens vid en ryggmärgsskada. Man kan exempelvis regelbundet under dygnet tömma blåsan med en sk kateter. Tala med din sköterska och be att få hjälp av urolog.

• Sexualitet. Sexualiteten är viktig för en människas hälsa och välbefinnande. Här finns komplexa samband mellan nervsystemet och psykologiska faktorer, som kräver individuella lösningar. Rådgivning, läkemedel och hjälpmedel är olika vägar för att kompensera funktionsnedsättningar och öka den sexuella lusten. Även ofruktsamhet hos män kan behandlas.

Ryggmärgsbråck hos nyfödda

Eftersom ett öppet bråck innebär en stor risk för infektioner hos det nyfödda barnet, sluts den så fort som möjligt, vanligen under barnets första levnadsdygn. Man kan i vissa fall skjuta upp operationen om speciella skäl ger anledning till det. En kirurg klipper upp de tunna hinnorna runt ryggmärgen, varvid vätskan som samlats i bråcksäcken rinner ut, så att ryggmärgen sjunker ner till normal plats inne i kotan. Sedan täcks såret med ett hudtransplantat. Vid hydrocefalus (vattenskalle), opereras en så kallad shunt in. Det är en slang med en ventil som leder bort vätskan från hjärnans hålrum ner i buken. Där sugs vätskan upp av bukhinnan.

Barnhabilitering

Det är viktigt med en tidig bedömning av barnets förmågor och att det vid behov får stimulans och träning redan under förskoleåldern. Ortopediska hjälpmedel och förflyttningshjälpmedel som benskenor, kryckor, bockar eller rullator kan vara till stor hjälp. Det finns en rad ortopediska ingrepp som kan ge både stabilitet och ökad rörlighet. Det kan vara fot-, knä- eller höftledsoperationer.

Habiliteringen utformas efter varje individs förmåga och förutsättningar. Träningen kan till exempel innebära så mycket arbete för att lära barnet gå och ge så små resultat att barnet får avsevärt större frihet genom att acceptera och använda rullstol.

Rehabilitering

I princip börjar rehabiliteringen dagen efter det att man bryter ryggen eller nacken. Men då handlar det om själslig eller mental rehabilitering. Att drabbas av ett så extremt omfattande rörelsehandikapp som en ryggmärgsskada innebär en otrolig omställning och att världen förändras från en dag till en annan på ett sätt som är omöjligt att förutsäga. Det förorsakar mycket själsligt trauma och gör att man blir väldigt ledsen. Och blir man väldigt ledsen så gråter man, det är helt naturligt.

När det gäller den fysiska rehabiliteringen, så får den ta sin början när man långsamt vaknar upp ur detta otroliga trauma. Det handlar om att klä på sig, sätta på sig en strumpa, att flytta sig från rullstolen till sängen, från rullstolen till bilen osv. Man kan träna en timme och man kan träna 10 timmar per dag. En måttstock är, att efter ett år så bör man om man har en skada på bröstryggen vara hyfsat självgående.

Regelbunden träning underlättar vardagslivet och förebygger förslitningsskador. Om funktioner försämras bör man behandlas av en specialistenhet innan träningen fortsätter.

Livslust och förebilder

Ibland gör sorgen att man inte kommer igång att träna. Ibland kan fysiska aktiviteter hjälpa till att bearbeta sorgen. Det är inte fel att "softa" en dag eller att inse att man inte orkar gå till gymmet klockan 8 på morgonen, utan att man behöver en dag för inre kontemplation. Sedan kan man inte kontemplera vecka ut och vecka in utan man måste ta sig förbi detta.

En av de viktigaste komponenterna i rehab-arbetet är förebilder – "rolemodels". Att ha någon att se upp till, att identifiera sig med, och med samma fysiska tillkortakommande som man själv har fått. Då blir det lättare att förstå att ett kvalitativt liv inte är ouppnåeligt. Man kan komma dit hän att man kan klara sig själv på toa, ta sig in i bilen själv, att äta själv – klara ett vanligt liv, när man ser att en annan person med samma förutsättningar klarar det.

Sakkunnig: med. doktor Claes Hultling, verkställande direktör, Stiftelsen spinalis