Få diagnos vid neuromuskulära sjukdomar (nmd)

Diagnosen nmd baseras på patientens redogörelse för symptom, utbredning, om det finns i släkten och tidsförlopp. Undersökningar görs för att identifiera eventuell muskelförtvining, alltså en minskad muskelmassa och muskelsvaghet och eventuell känselpåverkan i armar, ben och ansikte.

Efter undersökning och samtal med patienten kan det finnas misstanke om en neuromuskulär sjukdom, men då gäller det att fastställa var i den motoriska enheten skadan sitter. Till hjälp för detta görs ofta en neurofysiologisk undersökning. Då mäts den elektriska aktiviteten i nervtråden och den elektriska aktiviteten i muskeln. Det ger ofta en väldigt bra bild om huruvida det är en skada i nervtråden, i själva muskeln, eller i överföringen mellan nerv och muskel.

En muskelbiopsi kan också göras, det vill säga ett litet vävnadsprov tas från en muskel som är drabbad. Provet snittas sedan i mycket tunna snitt och studeras i mikroskop för att se om det finns någon påverkan på muskelcellerna. Det är ett relativt lindrigt ingrepp och ingår som en del i den allmänna utredningen. Det går att i vissa fall också göra biopsier av perifiera nervtrådar.

  

Undersökningen kan kompletteras med labbprover där olika enzym mäts – alltså äggviteämnen – som normalt inte finns i blodet utan simmar ut från muskeln när muskeln skadas. Vid en muskelskada till följd av en muskelsjukdom, finns förhöjda halter i blodet som kan mätas. För vissa av de sjukdomar som drabbar till exempel nervtrådarna eller musklerna kan också DNA-prov tas, för att se om det föreligger någon mutation.

Alla reagerar olika

Självfallet är det oundvikligt att reagera vid besked om en kronisk sjukdom. I början, innan allt har sjunkit in, är det också naturligt att låta sjukdomen ta en större plats.

Alla som får en diagnos som hör till muskelsjukdomarna, hamnar dock inte i en kris. Men de flesta kan nog känna igen sig i det som kallas krisreaktioner och krisbearbetning.

De här reaktionerna är inte utmärkande för muskelsjukdomar, utan drabbar nästan alla som upplevt något svårt och omvälvande i livet.

Chockfasen

Den första tiden efter att diagnosen ställts brukar kallas chockfasen. Under den här perioden, som kan pågå i några veckor, uppkommer ofta tankar som "det här gäller inte mig, "de måste prata om någon annan". Det kan också vara svårt att ta in ordet på sin diagnos. Man ser en skrämmande bild framför sig eller har själv kanske en förutfattad mening om vad sjukdomen innebär.

Reaktionsfasen

Efter den första chockfasen inträder reaktionsfasen. Tillsammans brukar chockfas och reaktionsfas omfatta cirka 4 - 6 veckor. Reaktionsfasen påminner om chockfasen men nu är det vanligt att också försvara eller värja sig mot som inträffat. Det kan ibland innebära att man förnekar sin sjukdom "det här är inte sant", "sjukdomen gäller inte mig".
Andra reaktioner kan vara skuldkänslor eller att man förtränger sina känslor helt. Ofta uppkommer också känslor av sorg, skam och ovisshet och inte minst frågor om varför man drabbats.

Bearbetningsfasen

När sanningen väl sjunkit in brukar som kallas bearbetningsfasen inträda. Frågorna och känslorna dominerar farande men man angriper dem nu på ett mer konstruktivt vis. I den här fasen är det viktigt att alla funderingar och oro man bär på får komma fram, ske genom att prata med någon annan.

Det är också både naturligt och tillåtet att vara arg på sin sjukdom och att gråta, skrika och uttrycka frustration. Ibland kan det, i den här fasen, låsa sig och känslorna kommer inte ut. Då är det bra att få hjälp och stöd.

Nyorienteringsfasen

Efter det första året brukar de flesta acceptera situationen och sjukdomen ses nu snarare som en del av livet snarare än som en överskuggande chock. Det här brukar benämnas nyorienteringsfasen. Självklart kan man känna ångest och oro på grund av sin diagnos som hjärtklappning och tryck över bröstet eller sömnsvårigheter. Ibland uppstår även depressiva symptom särskilt om man fastnat i en kris.

En person som fått en depression känner sig ihållande nedstämd och ledsen under flera veckor. Han eller hon brukar heller inte ha något större intresse varken för omgivningen eller för andra människor. Men en depression kan också yttra sig genom att man till exempel inte orkar företa sig några normala aktiviteter eller att man känner skuld och skam. Det är heller inte ovanligt med bristande aptit och sömnsvårigheter. Kroppsspråket blir mer livlöst.

Om man känner sig deprimerad eller misstänker en depression är det viktigt att söka vård. Ibland är det någon närstående som reagerar och hjälper till att söka vård. Ibland kanske någon närstående reagerar och hjälper till att söka vård. Vid en depression kan antidepressiva läkemedel under en period vara nödvändigt och/eller samtalsstöd eller terapi i någon form.

Att tala om sin sjukdom 

Att tala om sin sjukdom kan vara ett led i att bearbeta den. Det är därför tillåtet, ja ibland till och med nödvändigt, att berätta om sin muskelsjukdom för vänner och bekanta. Däremot är det nog bra att inte prata om sjukdomen hela tiden.
Det viktigaste är dock att själv bestämma när man tycker det är dags att prata eller för den delen att inte prata om den. Visst kan det kännas skönt med människor som frågar hur man mår, men det är viktigt att vänskapsrelationen inte domineras av sjukdomen.

Ibland kan situationen också vara den motsatta att vännerna inte orkar eller vågar nämna ordet sjukdom. Att själv ta upp ämnet och avdramatisera det hela är då en god idé.

Om dagsformen kan variera vid den specifika muskelsjukdom man har, så är det relativt vanligt att den som är sjuk har svårt att planera aktiviteter långt i förväg. Kanske måste besök, middagar eller andra sociala händelser ställas in när trötthet eller andra symptom tar över. Genom att vara öppen mot sin omgivning och förklara förutsättningarna och vilka förväntningar familj och vänner kan ställa minimeras missförstånd och frustrationer.

Ibland får man ta situationen när den kommer. Det är viktigt att inte ta på sig personlig skuld för något man inte kan kontrollera.

Att vänja sig vid ovisshet

Att leva med en muskelsjukdom handlar många gånger om att vänja sig vid ovisshet. Det kan vara svårt att på förhand säga när en påtaglig försämring kommer. Det vanliga är att man tillsammans med sin läkare därför "tittar i backspegeln". Har sjukdomen varit stabil eller har skoven kommit tätt de senaste åren?

Men livet är ovisst för alla människor. Ingen av oss vet vilka åkommor, sjukdomar eller händelser vi kommer att drabbas av i framtiden. Genom att lära sig mer om sin sjukdom går det att hitta strategier för hur livet ska fungera. Sjukdomen kan kanske "tonas ned" och istället kan man fokusera på allt som fungerar och är friskt.

I sjukvården ses personer med en muskelsjukdom som "patienter" bara när de besöker sjukhuset eller någon vårdavdelning. Annars finns egentligen ingen anledning att kallas patient.

Prata med andra! 

För att få den nya tillvaron att fungera så bra som möjligt, krävs många gånger professionell hjälp. Kunskap om den egna diagnosen och möjlighet till stödsamtal är också viktigt. Att få kontakt med andra med samma diagnos kan för många vara till stor hjälp.

Kontakta Neuro, som kan erbjuda olika former av råd och stöd och möjlighet till erfarenhetsutbyte.

Någon att prata med

Våra diagnosstödjare vet hur det är att leva med neurologisk diagnos.

Ring eller mejla
 

Relaterade artiklar

Hjultorget 2018!

Många utställare kommer att vara på plats för att visa de senaste inom hjälpmedel och vi hoppas på en stor tillströmning av besökare. Dagarna är fullspäckade med spännande aktiviteter och inspirerande föreläsare.

Läs mer
2018-02-27

"Regeringens Sällsynta satsning otillräcklig"

Den sista februari uppmärksammas årligen Sällsynta dagen. Många lever med en så kallad sällsynt diagnos, inte sällan med utmanande livslånga funktionsnedsättningar. Trots detta upplever Riksförbundet Sällsynta diagnoser att dessa patienter inte prioriteras nog i regeringens senaste vårdsatsning. Det

Läs mer
2018-01-25

Näst flest nya läkemedel inom neurologi

Trettiofem nya läkemedel godkändes av europeiska läkemedelsmyndigheten under förra året. Flest nya substanser (11 stycken) godkändes inom cancerområdet. Neurologi var området med näst flest; fem nya substanser.

Läs mer
2018-01-11

Känner du till Min Stora Dag för barn?

Du har väl inte missat att barn och ungdomar med neurologiska diagnoser kan ansöka via målsman till Min Stora Dag för att få en upplevelse och paus från vardagen? Det gäller evenemang såsom konserter, melodifestivalen och landskamper.

Läs mer
2017-12-20

Roys enda möjlighet att överleva: Ett medicinskt experiment

Sjukdomen bryter långsamt ner kroppens muskler och nerver, tills kroppen inte längre orkar andas. Roys föräldrar Maja Ödmann och Hugo Muhrbeck, fick veta att han troligen inte skulle leva längre än till sin tvåårsdag när han fick möjlighet att ingå i en forskningsstudie av den nya medicinen Spinraza

Läs mer
2016-10-25

Anders kan jobba och resa tack vare sin personliga assistans

I den väldiga industrihallen håller Anders Jonsson koll på tusentals komponenter till lastarmar för jordbrukstraktorer. Sedan 1988 är han anställd på det branschledande företaget. "Min kunskap i tyska var vägen in och jag stortrivs. Fast det är klart att en del kunder först hajar till, när de möter

Läs mer
2016-02-29

Att vara Sällsynt är inte ovanligt!

– Jag har ett svar till dig! Hjärtat rusade upp i halsgropen. Jag sitter i väntrummet på Centrum för Klinisk Genetik på Karolinska Sjukshuset i Solna. Det är den 10 mars 2015 och i den bleka solstrimman som letar sig fram på golvet står en leende läkare med några papper i handen.

Läs mer
2016-02-29

Sällsynta dagen: Roy är en av knappt 300 med Kennedys sjukdom

Sällsynta dagen 29 februari: Roy Riddestorm är en av bara knappt 300 i landet som har den sällsynta diagnosen Kennedys sjukdom. -Det finns ingen bromsmedicin och först fick jag fel träningsråd med tyngder. Men det gäller att bara träna mjukt och hålla igång de muskler som fungerar, säger Roy.

Läs mer
2014-11-18

Jag är inte ensam – min berättelse

Denna dag ska det ske - jag ska äntligen få veta vad som orsakar allt mitt ramlande, min klumpighet och mina tilltagande gångsvårigheter. Jag är 26 år gammal och mitt liv pågår för fullt. Har en underbar liten son på drygt ett år och dagarna innan har jag och min man fått veta att ytterligare ett

Läs mer