Karin Olsson och 70 år av att flytta gränser

– En bar mig, en bar rullstolen, en bar väskan, en öppnade dörrarna.

Så beskriver Karin Olsson början på studietiden i Lund. Det var 1974 och hon hade kommit in på socionomutbildningen. Gemenskapen var fantastisk, men lokalerna var otillgängliga. Trappor och tunga dörrar stod mellan henne och studentlivet. Till kaféet i källaren behövde hon också bli buren.

Inför en praktikperiod gav en av lärarna henne ett löfte: när hon kom tillbaka skulle skolan vara ombyggd.

– När jag kom tillbaka den hösten var hela skolan ombyggd för mina behov! Jag kunde öppna dörren med automatisk dörröppnare, komma in, ta hissen och gå på toa.

Förändringen började med henne, men dörrarna öppnades också för framtida studenter.

Från sjukhussäng till studentliv

Vägen till högskolan hade varit lång. Karin, född 1950, fick muskelsjukdomen Limb-girdle muskeldystrofi i tonåren. Från att ha sprungit, cyklat och spelat tennis blev hon allt svagare och började använda rullstol.

Åren mellan 15 och 18 år präglades av sjukhusvistelser, undersökningar och operationer. Skolgången bröts upp.

– Jag minns det som en smärtsam tid i livet. Jag flyttades runt på olika avdelningar, för man visste nog egentligen inte riktigt vad det var.

Hon läste in både realexamen och studentexamen på distans. När hon sedan började på Socialhögskolan fick hon något hon hade saknat länge: en klass att tillhöra.

– Jag hade ju inte riktigt gått i skolan på flera år. Så kom jag in i den här världen med studenter och en så stor, fantastisk gemenskap. Vi hade så roligt!

”Vi skulle göra samhället tillgängligt”

Under 1970-talet engagerade sig Karin i rörelsen Anti-handikapp i Lund. Där fanns bland andra författaren Vilhelm Ekensteen och arkitekten Maja Almén. Gruppen utmanade föreställningen att hindren låg hos individen.

– Jag använder ju rullstol, men för den skull behöver jag inte vara handikappad. Det är ju miljön som gör mig handikappad.

Varje måndagskväll träffades de och planerade veckans aktioner. De demonstrerade, argumenterade och krävde tillgänglighet. Karin berättar om arbetet för att göra bland annat domkyrkan, universitetsbiblioteket, Akademiska Föreningen och butiker tillgängliga för fler.

– Vi var unga, vi var på, vi var radikala. Vi skulle göra samhället tillgängligt för alla. Vi argumenterade och det var nog rätt tufft, men vi fick igenom många krav.

Erfarenheten blev en tillgång i arbetet

Efter examen 1977 började Karin arbeta som socionom på spinalenheten i Lund, där hon blev kvar som kurator i 20 år. Där hjälpte ett team bestående av läkare, sjukgymnaster, arbetsterapeuter och kuratorer personer med ryggmärgsskador och deras familjer att hitta en fungerande vardag. Det kunde handla om en anpassad bostad, bil eller möjligheten att arbeta.

– Jag hade själv varit med om hela den processen, så jag visste. Men det gällde att stå på sig och kämpa.

Hon minns ett möte om en man som hade blivit förlamad. Lokala företrädare tvivlade på att han skulle kunna bo hemma eller använda bil. De hade talat med Karin i telefon, men visste inte att hon själv använde rullstol.

– Då kom jag ner, tog ut min rullstol ur bilen och satte mig i den. Där kom jag i tjänst och skulle förhandla med dem.

Hennes närvaro utmanade deras föreställningar innan förhandlingen ens hade börjat.

Gemenskap som också förändrar

När en läkarkollega på 1980-talet föreslog att Karin skulle gå med i Neuroförbundet var hon först tveksam. Men hon lät sig övertalas – och blev kvar.

I Neuroförbundet Lundabygden, där Karin sitter i styrelsen, har gemenskap och påverkan gått hand i hand. Trivselgruppens restaurangbesök handlade både om att umgås och om att undersöka restaurangernas tillgänglighet. Hur såg entrén ut? Gick det att komma in och använda toaletten? Hinder påtalades.

– Det har varit en av målsättningarna med trivselgruppen. Tillgänglighetsfrågor ligger varmt om hjärtat hos oss alla, tror jag.

Numera träffas gruppen i föreningslokalen. Men övertygelsen finns kvar: fysisk tillgänglighet handlar om betydligt mer än ramper och dörröppnare. Den gör möten möjliga.

– Det krävs att jag kan komma in i bostäder, på restauranger och i offentliga byggnader. För det är så jag möter folk. Det är så man ser att folk är olika.

En kamp som aldrig blir färdig

– Den kampen vi förde då har lett till förändringar. Men den kampen måste fortgå. Den är precis som demokratin: man får aldrig släppa den.

Och på frågan om vilket framgångsreceptet har varit för att driva förändring är svaret tydligt:

– Att vara ute i samhället. Att man ser folk med rullstol, med elrullstol, med rollatorer, att vi syns helt enkelt. Vi med hjul ska synas!

För henne handlar arbetet fortfarande om att alla ska kunna delta utifrån sina förutsättningar.

– Att vi kan vara ute överallt, på restauranger, museer och biografer, precis överallt, synas, verka och fungera precis som vem som helst … Det visar ju på att vi har ett samhälle för alla.