Granskning: Tuffast att få resa för dem med stora behov

Nyttjandet av riksfärdtjänst har minskat stadigt de senaste 15 åren enligt Jessica Norström, chef för Riksfärdtjänsten Sverige AB, med omkring hälften av landets kommuner som kunder.
Vad minskningen beror på kan hon inte svara på, däremot kan hon bekräfta att det finns olikheter i bedömningar runt om i landet.

– En del kommuner är gene­rösare med taxiresor, medan andra är tuffare med att fler måste åka tåg med ledsagare och anslutningsresor. Men vad olikheterna beror på kan jag inte svara på, det kan ha att göra med var personen bor och vart man ska åka, var kommunen är placerad och hur kommunikationerna ser ut just i den kommunen, säger Jessica Norström.
Jessica vare sig kan eller vill recensera huvudmännens bedömningar, men spe­kulerar i att glesbygdskommuner kan vara mer generösa trots sämre ekonomi.

– Handläggare i mindre kommuner kan sitta med insyn i tre olika plånböcker och arbeta i flera delar av kommunen. På så vis kan de se helheten och vad den långsiktiga kostnaden kan bli i förläng­ningen av ett avslag. Kanske kan det minskande nyttjandet också bero på att alla inte kan utnytt­ja möjligheten till riksfärdtjänst – då de inte har någon som kan ledsaga dem. Kanske för att de lever i ofrivillig ensamhet eller för att de bara saknar någon som kan ställa upp.

– Lagstiftning hjälper inte all­ tid vid ensamhet. Den som är ensam kan­ske beviljas riksfärdtjänst med ledsagare, men har personen ingen att ta med sig så blir det en inlåsningseffekt. Då blir det en fråga för socialtjänsten där man kan söka bistånd för detta, eller kan man vända sig till frivilligorganisationer som exempelvis Röda korset, säger Jessica Norström.

Reflex har tagit del av  många vittnes­mål som visar att olika kommuner, och olika handläggare, bedömer ansökningar om riksfärdtjänst olika. Det handlar om kommuner som är mer eller mindre generösa och handläggare som är kända för att tolka lagen strängt.

Det är en föråldrad och ganska snårig lagstiftning som idag reglerar de särskil­da persontransporterna, en så kallad ramlagstiftning som ger de ansvariga myndigheterna stort utrymme att utfor­ma egna regler. Det säger Per Junesjö, ordförande för Svenska Färdtjänst­föreningen där 166 av landets kommuner är medlemmar.

– Men, och detta är viktigt, kommunerna får inte ha regler eller erbjuda en tjänst som är ”sämre” än det lagen föreskriver. Kommunerna är enligt lag ansva­riga men har i stor utsträckning över­låtit hanteringen till den regionala kollektivtrafikmyndigheten, säger Per Junesjö. Enkelt uttryckt är riksfärd­tjänst till för den med stort och varaktigt funktionshinder som därför måste resa på ett dyrare sätt än andra. Resan får inte ha något med arbete eller utbildning att göra, eller för den delen tangera färdtjänst eller sjukresor. 

Resan, som kan vara med kollektiv­trafik, taxi, flyg eller specialfordon, måste ske inom Sverige från en kommun till en annan.
– Om man har ett arvoderat uppdrag i en förening och behöver åka på ett möte eller en konferens hamnar man i gräns­landet. Då tolkas det ibland som fritid. Vilket krockar med rätten att engagera sig ideellt och synen på att personer med funktionsnedsättning ska vara inaktiva, säger Maria Lillieroth, juridisk rådgivare vid Neuroförbundet.

Riksfärdtjänst ansöker man om, oftast inför varje resa. En ansökan som, beroende på var man bor, handläggs av kommu­nen, regionen eller dess kollektivtrafikbolag. Det som beviljas är den fördyring som resan innebär jämfört med kostnaden för personer utan behov av riksfärd­tjänst.

Men att ansöka är inte det­ samma som att beviljas. Många av de ansökningar som avslås handlar om resor med taxi och specialfordon, det vill säga de dyraste resorna för huvudmännen, men också de resor som de allra sjukaste ofta är i behov av. Många kommuner säger nej till taxi och specialfordon för att i stället hänvisa till kollektivtrafik med ledsagare. Av de domar och vittnesmål Reflex tagit del av framgår det tydligt att svårt sjukas förmåga tolkas olika av handläggare och Förvaltningsrätt dit avslagen kan över­klagas.

Ett exempel hittar vi i Region Krono­berg där en person har dysfagi och sondmatas med en lutning av ryggen på 40–45 grader. Personen lider också av hjärntrötthet och har dålig balans. För att klara resan förväntas ledsagaren bland annat transportera rollator, sondmat, aggregat, pump, pumpställning, maskin för slem, destillerat vatten och resväskor. Trots detta avslogs resa med specialfor­don eftersom resan enligt handläggaren inte var ”orimligt eller omöjligt”. Ett beslut som Förvaltningsrätten senare rev upp.

Ytterligare ett exempel hittar vi i Kol­lektivtrafiknämnden i Region Dalarna där handläggare och nämnd nekar en person med medfödd cp­skada och spas­tisk tetraplegi att åka specialfordon. Detta trots att personen har dubbel assistans dygnet runt, inte kan äta själv och har en ”track” i halsen som denne andas igenom och måste få slem uppsuget regelbundet.

Att resa med kollektivtrafik i flera tim­mar är ”inte bara direkt olämpligt utan överstiger även vida de påfrestningar som får tolereras”, enligt Förvaltningsrättens dom. Det slås också fast att det inte är rimligt att en multisjuk person ska företa en enkelresa som uppgår till 7 timmar med kollektivtrafik.

Men lyckan att få igenom sitt över­klagande gäller inte alla. Av vittnesmål och domar ser vi till exempel hur över­ klaganden avslås trots att samma person beviljats tidigare. Men också hur perso­ner som exempelvis inte klarar sig utan elmoped hänvisas till tåg med ledsagare, trots att fordonet inte tillåts eller för den delen får plats ombord.

– Lagen ger dig bara rätt att ta med de hjälpmedel som du behöver under resan. Och en elmoped behövs ju inte för att sitta på ett tåg, så då säger handläggare nej, säger Maria Lillieroth vid Neuro­förbundet och fortsätter;
– Men får du inte med dig ditt hjälp­medel så försvinner hela poängen med att resa, för du behöver det när du kommer fram.
Så elmopeden får man lämna hemma? – Ja precis, eller så får du betala någon form av frakt av fordonet utan att få ersättning för det.