Personliga reflektioner från Lise Lidbäck över de senaste dagarna
Till att börja med vill jag tacka er alla som hört av sig, med allmänt stöd eller andra synpunkter.
För min och förbundsstyrelsens del har det varit en utmaning, men samtidigt har frågorna aldrig varit viktigare att lyfta. För de nya insikter och kunskaper jag fått i dialog med medlemmar, föreningsliv och andra de senaste dagarna vill jag inte vara utan.
Jag vill därför gärna dela mina reflektioner med er. Jag har lagt ner en hel del tid på att läsa debattinlägg, reaktioner och reflektioner i helgen och då inte bara i Neuros egna kanaler.
Splittrad bild av dödshjälp
Det är tydligt att bilden av vad ”dödshjälp” skall handla om är väldigt splittrad. En del talar om att de inte vill uppleva en plågsam eller smärtsam död. Oftast med hänvisning till en avliden släkting eller en vän som dött med svåra plågor. Sannolikt har det handlat om att den palliativa vården har brustit. Det vet vi att den gör och att den behöver utvecklas och tillföras mycket mer resurser.
Andra talar om att de inte vill leva ett plågsamt liv. Har läst exempel på människor som vill ha hjälp att dö när de inte längre klarar sig hemma och behöver flytta till äldreboende, eller om de skulle drabbas av en funktionsnedsättning som exempelvis att mista benen. Att behöva vara beroende av andra. Detta handlar om att man inte tror sig kunna ha ett värdigt liv med en svår diagnos eller skada.
En tredje kategori vill kunna beställa läkemedel för att själv bestämma dödsdatum tillsammans med nära och kära, oavsett återstående livslängd. Man vill bestämma själv, i syfte att avsluta ett liv med stora hjälpbehov och för att undvika en eventuellt smärtsam död.
En fjärde kategori vill bara ha kontrollen. Jag bestämmer över allt annat i mitt liv, och ingen annan ska heller bestämma när och hur jag skall dö. Det vill jag själv göra. Alla kategorier anser dock att det skall ingå i hälso- och sjukvårdens uppdrag att bistå med hjälpen. Detta är problematiskt i sig. Det visar också att bilden av vad dödshjälp skall handla om är ytterst splittrad.
Debatten inte minst på vår facebooksida har varit hätsk. Vi vet nu att den förts av ett fåtal personer. Många har missförstått vårt budskap och förbundsstyrelsen valde därför att gå ut med ett uttalande i lördags. Vi ville bland annat förtydliga att vi inte polisanmält läkaren Staffan Berggren på grund av hans inblandning i Björn Natthikos frånfälle. Att det helt och hållet handlat om ett uttalande i ett radioprogram som vi medverkade i och som skulle kunna vara en brottslig handling. Han gav en ny förklaring i Aktuellt och om den stämmar är vi nöjda och saken är utagerad för vår del.
Det skall tilläggas att jag också har blivit kontaktad av personer som tackat för vårt mod och för att vi står upp för livet.
För mig är det tydligt att den här debatten behövs. Det är uppenbart att det inte ens finns en enighet om vad dödshjälp ska innebära. Inte heller var gränsen för den egna viljan ska dras. Den debatten vill jag överlämna åt andra att föra. Det har däremot aldrig varit tydligare att vår kampanj – ”Rätten till ett värdigt liv” behövs. För ingen ska behöva önska att avsluta sitt liv i brist på samhälls- och vårdinsatser. Genom att lyfta de bra exemplen och visa att det går att leva ett fantastiskt liv även med en svår neurologisk funktionsnedsättning kan vi bidra till att minska den stigmatisering som finns i samhället. Genom att kämpa för våra medlemmars livsvillkor så bidrar vi till att skapa fler värdiga liv. I mina ögon är dödshjälpsdebatten inget annat en ett tecken på att samhället har misslyckats att ta hand om sina medborgare.
I demokratisk ordning
Våra medlemmar har sagt sitt i och med att vi antog vårt etiska program på kongressen i september. För mig personligen är detta en viktig ledstjärna och den enda väg vi kan gå. Jag förväntar mig ändå att det kommer att komma reaktioner från en del håll som inte längre vill ställa sig bakom programmet och eller vårt ställningstagande. Då får vi pröva programmet och ställningstagandet på nytt. Det måste vi göra som en demokratisk organisation.
Jag är så otroligt stolt och hedrad över att få företräda vårt förbund och att få arbeta tillsammans med er alla. Tillsammans med er i föreningslivet tar vi kampen för bättre livsvillkor – ett värdigt liv och ”ett Neuro! ”
Återigen – ni är alla ovärderliga och ni gör skillnad varje dag! TACK!!
Varma hälsningar
Lise Lidbäck