Stora regionala skillnader för stamcellstransplantation vid MS
Sveriges ledande expert på stamcellstransplantation vid MS, Joachim Burman docent och överläkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, riktar nu kritik mot Västra Götalandsregionen, rapporterar Partille tidning i en intervju. Enligt honom får patienter där sällan den behandling som skulle kunna stoppa sjukdomen.
Sammanfattning av intervjun i Partille tidning:
Joachim Burman ser flera möjliga förklaringar till skillnaderna. Dels kan det, handla om att vissa regioner har haft läkare med mer restriktiv syn på metoden – dels om praktiska hinder i samarbetet mellan olika kliniker.
För att en stamcellstransplantation vid MS ska fungera krävs ett nära samarbete mellan neurologer och hematologer, alltså blodläkare. Stamcellstransplantation, eller en så kallad AHSCT, är ingen metod för alla MS-patienter. Men enligt Joachim Burman är det viktigt att den inte heller skjuts upp för länge. Har man redan förlorat för mycket funktion är det oftast för sent. Då gör behandlingen ingen skillnad och riskerna blir för stora.
Ny medicinsk bedömning - Second opinion
Joachim Burman betonar också att patienter som inte är nöjda med beslutet de fått i sin region har rätt att begära en så kallad "second opinion". Det är en lagstadgad rättighet vid allvarlig sjukdom. Och MS är en sådan sjukdom. Om man inte känner sig trygg med bedömningen i sin region ska man vända sig till ett annat universitetssjukhus – till exempel Karolinska eller Uppsala, som har störst erfarenhet.
Han menar att om en patient med MS inte rekommenderas stamcellsbehandlingen även vid en second opinion, så bör man istället avstå helt.
– Anledningen till att jag trycker på detta är att patienter med avancerad MS ofta inte är bra kandidater på grund av att sjukdomen är för långt gången. Då är vinsterna små samtidigt som riskerna är stora.
Risker med behandling i andra länder
Men att vända sig till privata kliniker i länder som Mexiko eller Ryssland är något som Joachim Burman varnar för. Den värsta risken är att man inte överlever. Personer med mycket funktionsnedsättning löper högre risk för infektioner, blodproppar och blödningar. Och är man dessutom långt hemifrån, utan nära kontakt med sjukvården i Sverige, kan det snabbt bli farligt.