Elisabet Frerot Södergren höll sin diagnos hemlig

Det är lunchtid på TV4. Elisabet Frerot Södergren, utrikes­reporter och politisk
kommentator, har precis avslutat Utrikes­kollen – en snabbgenom­gång av världsläget: Trump, rättsreformen i Israel, valet på Grönland. Det sistnämnda bevakade hon på plats.
– Jag hade aldrig varit på Grönland förut, men däremot på andra arktiska platser.

Just det – du har bestigit berg?
– Ja, jag var den första svenska klättra­re som besteg Mount Vinson på Antark­tis.
Vi gör intervjun i Nyhetsmorgons stu­diomiljö. Här känner hon varje vinkel – Elisabet Frerot Södergren har varit en del av TV4 sedan starten på 90­talet. Men för nästan 25 år sedan var allt nära att ta slut.
– Jag stod vid ett öppet fönster i Paris, redo att hoppa. Som tur var kom en vän förbi precis då och tog sin an mig.
Vid den tiden var hon Europakorre­spondent för TV4 – ett drömjobb, men också extremt krävande. Tio resor på en månad var inget ovanligt: val i Tyskland, jordbävning i Grekland.
– Första tecknet på att något var fel kom kort efter bestigningen av Mount Vinson. Jag satt på ett tåg, tog en kall läsk – och det kändes som att jag brände mig på burken.
Diagnos: MS. Ett stort skov följde, med nervsmärtor och känselförändringar.

– Läkarna sa direkt: ”Glöm bergsklätt­ringen – din balans kommer påverkas.” Jag hade tänkt göra de sju topparna, men mycket riktigt: det blev inga fler berg.
Att hon ställde sig vid det där fönstret i Paris hade två orsaker. Den första var skräcken inför sjukdomen. På den tiden var den allmänna kunskapen om MS låg, och den som googlade hittade bara skräckhistorier.
Och så var det stigmat. Hon valde att inte berätta om sin sjukdom för andra än familjen och arbetsgivaren.
– Jag ville inte bli uträknad. Ville inte att sjukdomen skulle besegra mig innan den ens börjat. Det har alltid varit min inställning: En dag kommer den vinna – men inte i dag.

Uträknad blev hon inte. Efter några månaders sjukskrivning i Paris flyttade hon hem till Sverige, och snart var hon i gång igen. Och med tiden glömdes sjuk­domen bort.
– Chefer byts ut. Den man berättade för är kanske inte kvar två år senare. Till slut hade väl informationen försvunnit ut ur huset.
Det var – och är – tufft att leva med kronisk smärta och den trötthet den genererar, men hon kunde göra det utan att blanda in omvärlden särskilt mycket. Sjukdomen syntes inte. Den långa handske som hon bar på ena armen – minsta tryck gjorde ont – förklarade hon med vaga formuleringar om nervskador.

Det dröjde ända till 2014 innan hon berättade offentligt. Det skedde bland annat genom en intervju med Malou von Sivers.
– Reaktionerna var väldigt positiva. Framför allt hörde unga, nyinsjuknade tjejer av sig efteråt. De befann sig där jag en gång varit: rädda, deppiga, säkra på att livet var slut. Det var härligt att kunna ge dem lite hopp, och en del av tjejerna har jag fortfarande kontakt med. Många av dem har fått bra liv.
Elisabet Frerot Södergren ångrar inte att hon väntade med att tala öppet om sin sjukdom. Världen var inte redo tidigare, men under de tretton år som hon höll diagnosen hemlig hann den i kapp, berättar hon.
– Visst finns det fortfarande fördomar mot sjuka generellt. Man måste vara frisk och högpresterande i vår tid. Men jag upplever inte att just MS är lika stigmati­serat längre.
Hon tror inte sjukdomen har hämmat eller hindrat henne yrkesmässigt, men kanske just för att hon väntade med att berätta.
– Folk hade fått se vad jag kunde klara av. Det är nog svårare att berätta om en sådan här sak i början av karriären, när man fort­farande måste bevisa sig. Det är skillnad på att säga: ”Jag har MS, men jag har gjort allt det här”, och att säga: ”Jag har MS, men jag tror att jag klarar det här jobbet.” Så hur har livet sett ut sedan hon valde att gå ut offentligt 2014? Länge höll sig sjukdomen i schack, men på sistone har den förvärrats.
– Det är inte så att jag har jättemycket prickar på MR­röntgen, men jag har fått fler problem. Särskilt med balansen. Samtidigt har jag fyllt 60, så jag vet inte riktigt vad som är vad: Är det bara sjukdo­men som blivit värre, eller är det som min neurolog säger, att kroppen får svårare att kompensera för problemen? Eller är det en ren åldersgrej?
Hon har en ”MS­ slash ålderskris”, konstaterar hon. Att fylla 60 är visserli­gen ”inte kul för någon”, men sjukdomen förstärker identitetskrisen. 

Hur hanterar du den?
– Genom att träna. Jag kommer att fåge upp saker, men jag tänker inte göra det innan jag måste.
Hon har precis fått avsluta hästhopp­ningen, som varit viktigt för henne de senaste åren. Balansen är för dålig.
– Kraschar man på ett hinder kan man slå ihjäl sig. Så jag får rida dressyr i stället, och jag försöker att tänka att jag är tacksam för det: Det är inte alla 60­åringar som kan rida dressyr. Det är en fin gräns mellan att acceptera läget och att ge upp inför det, säger hon.
– Jag accepterar inte i första taget.
Precis som under den där tiden i Paris för nästan 25 år sedan befinner sig Elisa­bet Frerot Södergren återigen i ett skov. Framtiden osäker. Skillnaden mellan då och nu är dock avsevärd, poängterar hon: ett rikt liv ligger emellan.
– Trots MS har jag gjort otroligt många saker. Jag är väldigt nöjd med mitt liv, fram till nu, och så tacksam för allt: för mina barn, för att ha kunnat klättra de här bergen.
Har ditt jobb hjälpt dig att hantera sjukdomen?
– Ja. Nyhetsjournalistik är inte ett bekvämt liv. Du måste ha pannben. Man jobbar långa pass, äter dåligt, sover lite, stressar mycket. Man blir bra på att pressa sig förbi smärtgränsen.
Till hjälp har hon haft adrenalinet – den bästa smärtmedicinen, enligt Elisa­bet Frerot Södergren.
– Inget trumfar det, och då har jag ändå provat alla möjliga piller. Det gäller bara att inte överdosera det. Jag kan inte längre köra sju dagar på adrenalin, utan måste vila efter tre.
Då världen skakar glömmer hon sig själv, säger hon.
– När Putin invaderar Ukraina är det större och viktigare än jag. Då går jag helt in i min journalistroll. Jag tror inte att jag hade klarat att jobba som jag har gjort om jag hade suttit på en redovisningsbyrå med en hög papper framför mig. Men med adrenalinpåslaget funkar det. Hon däckar visserligen efteråt, och ”mår skit” i tre dagar.

– Men det är det värt, för jag känner mig så levande när jag går i gång.