Därför behövs vuxenhabilitering

Personer med till exempel cerebral pares eller ryggmärgsbråck, har en ökad sjuklighet och kortare förväntad överlevnad än övriga befolkningen.

Många i målgruppen har svårt att föra sin talan, till exempel på grund av talsvårigheter, och är beroende av andra för att uppmärksamma och beskriva symtom samt söka vård.

De kan också ha svårigheter att delta i utredningar, behandlingar och allmänna scree­ningprogram som mammografi. Med tidiga insatser kan dock ett flertal kända komplikationer förebyggas eller lindras, enligt skribenterna.

Cerebral pares och hydrocefalus

För detta krävs kunskap både om den specifika diagnosen och om funktionsnedsättningen och dess följder, samt en strukturerad och anpassad uppföljning, till exempel via nationella kvalitetsregister såsom CPUP (Uppföljningsprogram för cerebral pares) och MMCUP (Uppföljningsprogram för spinaldysrafism och hydrocefalus).

Alla regioner erbjuder sedan länge habilitering för barn. En mycket stor andel av dessa barn uppnår i dag vuxen ålder. Deras funktionsnedsättningar upphör inte vid 18 års ålder utan fortsätter att påverka hälsa och övriga livsbetingelser under hela livet. Många har som vuxna ett fortsatt eller ökat behov av habiliteringsinsatser.

Utbudet av teambaserade habiliteringsinsatser är inte lika väl utbyggt för vuxna som för barn. Vuxenhabilitering kan till exempel tillhöra primärvård, kommun eller vara en egen förvaltning. Teamen kan vara olika stora och bestå av olika kombinationer av läkare, sjuksköterska, dietist, fysioterapeut, arbetsterapeut, kurator, logoped, psykolog och specialpedagog. Läkare som arbetar med patientgruppen är oftast allmänläkare, rehabiliteringsmedicinare eller psykiatrer, men var de är anställda och hur mycket de deltar i team­arbetet varierar från region till region.