Forskning kring lösningsmedelsskada

Förr kallades tillståndet för psykoorganiskt syndrom men numera är namnet kronisk toxisk encefalopati, vilket säger lite mer om mekanismen. Att det rör sig om en toxisk skada. Senare tids forskning har handlat om utvärdering av rehabiliteringsinsatser, men att sådana skulle kunna förbättra hjärnans funktion har inte visats. Att ha ett bra stöd i omgivningen och att behandla en eventuell samtidig depression eller ångest är viktigt. Studier har visat att kognitiv beteendeterapi, då man lär sig hantera sina besvär, kan ha positiv effekt både vid kronisk toxisk encefalopati och vid luktöverkänslighet

Bodil Carlstedt-Duke
Den forskning som pågår idag på det här området handlar mycket om att sammanställa information som påvisar att de här skadorna finns, vilket man inte har varit riktigt överens om förut. Och sedan finns det en del studier som visar att behandling av bland annat depression, och kognitiv beteendeterapi för att lära sig hantera symptomen, kan ha effekt. Att ett stöd från en psykolog kan hjälpa en att lära sig att hantera det här.

Lösningsmedel kommer alltid att behövas i samhället vid olika tillfällen. Så det går inte att byta ut alla farliga lösningsmedel mot snälla, för även de farliga behövs. Då är det viktigt att arbetsmiljön är bra, att det finns en effektiv ventilation som suger ut ångorna och att man i övrigt hanterar lösningsmedel på rätt sätt. Skyddsutrustning är bra, men det kan inte ersätta allt. Man kan inte utföra ett arbete bra om man måste ha skyddsutrustning på sig hela dagen.

Därför måste arbetsmiljön i grunden vara bra. Det här är något som stora företag klarar av. Stora företag som har tillgång till företagshälsovård och arbetsmiljöingenjörer. Där är arbetsmiljön bra. Där är man medveten om riskerna och där gör man utredningar och ser hur höga nivåerna är. Risken finns i små företag med kanske inte så många anställda. Där det inte finns ekonomiska resurser och där brister det i arbetsmiljön med utsug. Och där är inte heller kunskapen lika hög. Det är det vi ser idag, att de här små företagen, där inte ens chefen är medveten om riskerna, får många unga personer att utsätta sig för mer än vad de borde göra.

Så vi kan inte slå oss till ro för att vi nu vet att det kan bli skador eller att risken inte längre är så stor för nu vet alla hur man ska skydda sig. Fortfarande spelar den mänskliga faktorn in och man måste själv ha kunskapen och veta hur man ska skydda sig. Man måste även kunna tolka symptomen när man får akuteffekter och inse att det är en signal på att exponeringen är för hög. Så det är mycket kunskap som behöver förmedlas.