Hjälpmedel är på väg att bli en klassfråga
Neuro skriver tillsammans med 29 andra förbund på Aftonbladet debatt: Att spara in på en redan utsatt grupp slår hårt. I Sverige uppskattas över en miljon människor leva med funktionsnedsättningar som påverkar det dagliga livet. Tack vare snabba tekniska landvinningar kan allt fler funktionsnedsättningar kompenseras med hjälpmedel. Det främjar jämlika levnadsvillkor och delaktighet i samhället.
Men nu är hjälpmedel på väg att bli en klassfråga.
Förskrivning av hjälpmedel är en hälsoekonomiskt lönsam insats som ökar människors självständighet i vardagen och delaktighet i samhället. Samtidigt minskar de samhällets kostnader för hemtjänst, personlig assistans och sjukskrivning.
En jämlik hjälpmedelsförsörjning för landets medborgare borde vara något som ligger i våra beslutsfattares absoluta intresse. Dessvärre konstaterar vi 30 förbund att utvecklingen går bakåt.
Regioner och kommuner minskar sina hjälpmedelsbudgetar i tron att det leder till reella besparingar.
Källa
Exempelvis inför allt fler regioner abonnemangsavgifter för hjälpmedel. Nu senast Region Stockholm, som också slopat högkostnadsskyddet för hjälpmedel. Dessutom ser vi en utveckling där allt fler hjälpmedel går över till egenansvar, inte längre är förskrivbara och därmed behöver bekostas av individen själv.
Viktiga hjälpmedel väljs bort
Ökade kostnader för individen slår hårt mot personer som redan tidigare är i en ekonomiskt utsatt situation. Risken finns att individuellt utprovade hjälpmedel blir för dyra och väljs bort. Konsekvensen blir att den som drabbas inte fullt ut kan vara en del av samhället – i vardagen, i skolan eller på arbetet.
Det medför ökade kostnader för såväl socialförsäkringen som för hälso- och sjukvård och omsorg i både regioner och kommuner. Att personer inte kan ta sig ut, inte kan kommunicera, inte kan träna och upprätthålla eller utveckla förmågor för att de inte har råd med hjälpmedel – det är dålig funktionshinderpolitik!
Hela samhället tjänar på att alla som behöver kompensera funktionalitet får möjlighet att göra det. Att spara på hjälpmedel är kortsiktigt. Det vi sparar på ett ställe får vi betala på ett annat.
Det kostar att människor inte har möjlighet att leva fullt ut i samhället. Rätt hjälpmedel ger frihet och bidrar till bättre hälsa. Fel eller inga hjälpmedel alls bidrar till absoluta motsatsen.
Det råder stora skillnader i vad användare får betala för avgifter för hjälpmedel beroende på var i landet de bor. Det föranledde att regeringens tillsatte utredningen ”På lika villkor!” redan 2015. Utredningen konstaterar att det behövs lagändringar för att säkerställa likvärdiga villkor.
Vid Socialstyrelsen pågår just nu ett arbete med att för första gången sammanställa nationell statistik kring förskrivning inom olika produktområden samt avgifter för hjälpmedel.
Förslag behöver bli verklighet
Detta är ett steg i rätt riktning och vi ser positivt på att det framöver kommer att finnas möjlighet att göra regionala jämförelser, men mer behöver göras. Regeringen, med socialminister Lena Hallengren i spetsen, behöver skyndsamt se till att de förslag som lämnades av hjälpmedelsutredningen kring avgiftsfrågan blir verklighet.
Många som har hjälpmedel lever i dag på sjukersättning. Vi kan aldrig acceptera att personer som lever på existensminimum ska behöva tacka nej till hjälpmedel som en förskrivare anser att de har behov av. Regeringen behöver agera nu, inte när Socialstyrelsens statistik presenteras och påvisar det vi redan vet.
Nu behövs en tydlig nationell styrning för en jämlik hjälpmedelsförsörjning. Jämlika levnadsvillkor och full delaktighet i samhället får aldrig bli en klassfråga.
- Lise Lidbäck, förbundsordförande Neuroförbundet
- Ida Kåhlin, förbundsordförande Sveriges arbetsterapeuter
- Cecilia Winberg, förbundsordförande Fysioterapeuterna
- Björn Häll-Kellerman, förbundsordförande Förbundet Unga rörelsehindrade
- Åsa Strahlemo, förbundsordförande DHR – Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet
- Maria Persdotter, förbundsordförande Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar RBU
- Mattias Lundekvam, förbundsordförande Hörselskadades riksförbund HRF
- Lotta Håkansson, förbundsordförande Reumatikerförbundet
- Inger Ros, förbundsordförande Riksförbundet HjärtLung
- Kerstin Wiström, förbundsordförande Svenska Logopedförbundet
- Stefan Lundå, förbundsordförande Audionomerna
- Maria Montefusco, förbundsordförande Riksförbundet Sällsynta diagnoser
- Tina Norgren, förbundsordförande Psoriasisförbundet
- Ove Puisto, förbundsordförande Stroke-riksförbundet
- Håkan Hedman, förbundsordförande Njurförbundet
- Thomas Magnusson, förbundsordförande Diabetesorganisationen i Sverige DIOS
- Jenny Norén, förbundsordförande Huvudvärksförbundet
- Berit Robrandt Ahlberg, förbundsordförande Afasiförbundet
- Amanda Lindberg, förbundsordförande Förbundet Sveriges dövblinda FSDB
- Marita Sedvallsson, förbundsordförande Astma- och allergiförbundet
- Ann-Kristine Sandberg, förbundsordförande Riksförbundet Attention
- Margareta Haag, ordförande Nätverket mot cancer
- Marina Carlsson, förbundsordförande Personskadeförbundet RTP
- Christina Heilborn, förbundssekreterare, Riksförbundet FUB
- Catrine Folcker, förbundsordförande Dyslexiförbundet
- Leif Degler, förbundsordförande Hjärnskadeförbundet Hjärnkraft
- Susanne Dieroff Hay, förbundsordförande Bröstcancerförbundet
- Peter Carstedt, grundare, MOD- Mer organdonation
- Ann-Marie Högberg, förbundsordförande Anhörigas riksförbund
- Håkan Thomsson, förbundsordförande Synskadades riksförbund SR