Debattartikel i SvD: Fullständigt haveri i LSS-utredningen

Debattartikeln i sin helhet

Förslag från den pågående LSS-utredningen har slagit ned som en bomb i funktionshinderrörelsen. Om förslagen blir verklighet innebär det slutet för personlig assistans. Vi som lever med omfattande funktionsnedsättning kommer att fråntas friheten att kunna välja hur vi vill leva och bo. Vi som har barn med funktionsnedsättning kommer att få vår vardag fullständigt sönderslagen.

Det senaste året har präglats av dagliga rapporter om allt allvarligare nedskärningar av personlig assistans. Samtidigt har regeringen använt den pågående utredningen och de stundande förslagen som alibi för att slippa genomföra förändringar som hade kunnat stoppa den alltmer restriktiva tolkningen av rätten till assistans.

Vi har kontinuerligt, via våra experter i LSS utredningen inkommit med våra synpunkter, som vi uppfattat att utredningen tagit till sig. Det har bland annat handlat om skarp kritik av det enögda kostnadsperspektivet i utredningen. Det var med stor glädje vi i våras fick beskedet att direktiven förändrats och att besparingskravet slopats.

När vi med stigande förfäran nu läser igenom utredningens förslag förstår vi att det helt saknat betydelse. Utredningens ambition är tydlig, fokus ligger på att begränsa personlig assistans. Då, liksom nu reduceras våra liv till en diskussion om kronor och ören. Listan på föreslagna försämringar är så mycket längre än vi någonsin kunnat föreställa oss.

Bland annat föreslås:

• En schablon för alla med assistansersättning på 15 timmar per vecka utöver tiden för att få hjälp med grundläggande behov. Konsekvenserna skulle bli förödande och innebära att många personer med omfattande behov inte kommer att kunna bo i sina hem utan tvingas flytta till särskilda boendeformer.
• Att rätten till assistans för barn under 16 år försvinner. Barn under 16 år ska istället få stöd inom ramen för den nya insatsen personligt stöd till barn. Konsekvensen skulle bli att lejonparten av omvårdnaden faller tillbaka på redan hårt belastade föräldrar. Dessutom förlorar föräldrarna möjligheten att avgöra vem som tar hand om deras barn. Risken är uppenbar att barn inte längre kan växa upp hemma i sin familj.
• Att endast praktiska hjälpbehov ska berättiga till personlig assistans. Behov på grund av psykiska funktionsnedsättningar ska inte längre ge rätt till stöd med självbestämmande. Konsekvensen skulle bli att många personer med psykiska funktionsnedsättningar inte längre kan leva som andra.
• Att insatsen ledsagarservice försvinner för att istället omfattas av den nya insatsen Personlig service och boendestöd. Något som kommer att innebära inskränkt frihet för många personer med synnedsättning.

För oss enskilda, anhöriga och familjer som lever med funktionsnedsättning innebär förslagen genomgripande försämringar av våra liv. För staten innebär förändringarna en besparing på en halv miljard i en utgiftsbudget på över 970 miljarder. På samhällsnivå menar utredningen att det handlar om ett nollsummespel, då besparingen kommer att överföras till kommunerna för ökade kostnader. Vi menar att de uppsplittrade insatserna som ska ersätta personlig assistans snarare kommer att skapa betydande merkostnader för samhället, där kommunerna och landstingen kommer att få en betydligt större kostnadsökning än vad utredningen förespeglar.

Det är tydligt att utredningen havererat. Istället för att följa de nya direktiven och adressera de utmaningar vi påpekat, har man fortsatt på inslagen linje.

Det kan inte ha gått någon förbi att dagens rättstillämpning av LSS inte är förenlig med lagens intentioner. Centrala principer i lagen, som rätten till självbestämmande och möjligheten att leva som andra, efterlevs inte.

Utredningen rundar den faktiska problematiken och ignorerar helt enkelt de domar som så kapitalt påverkat bedömningen av rätten till personlig assistans, men också av de övriga nio insatserna i LSS. Därmed vänder man också ryggen till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som Sverige undertecknat och enligt vilken givna rättigheter aldrig får begränsas.

Efter samtliga partiers vallöften om att upprätta intentionerna med LSS känner vi oss trygga med att ingen politiker kommer att vilja ta i utredningsförslagen med tång. Men utan några förändringar av lagen är vi djupt oroade för att den rådande rättstillämpningen kommer att cementeras. I så fall kommer bärande funktionshinderspolitiska ambitioner att gå om intet.

Vi ser därför ett stort behov av att stärka de viktiga principerna i LSS genom att förtydliga lagen. Det måste bli den första uppgiften för en ny regering.

• Elisabeth Wallenius, ordförande Funktionsrätt Sverige
• Maria Lundqvist-Brömster, ordförande Hjärnkraft
• Harald Strand, FUB, För barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning
• Veronica Magnusson Hallberg, ordförande Svenska Downföreningen
• Kerstin Hübinette, Svenska OCD förbundet
• Ulla Adolfsson, ordförande Autism- & Aspergerförbundet
• Ulf Larsson, ordförande Riksförbundet Sällsynta diagnoser
• Marina Carlsson, ordförande Personskadeförbundet, RTP
• Emily Muthén, Riksföreningen Grunden
• Maria Persdotter, ordförande RBU
• Malin Kvitvaer, styrelseledamot Lika Unika
• Lise Lidbäck, förbundsordförande Neuroförbundet
• Amanda Lindberg, ordförande FSDB
• Vilhelm Ekensteen, ordförande IfA
• Rasmus Isaksson, förbundsordförande DHR
• Susanne Berg, talesperson STIL
• Magnus Andén, ordförande Föreningen JAG
• Björn Häll Kellerman, förbundsordförande Förbundet Unga Rörelsehindrade