”Läkarna trodde inte att jag skulle kunna gå”

Är 2009 fick jag domningar i fötterna. Det pågick i ungefär en månad. Läkaren trodde jag att jag hade snedbelastat mig och så småningom gick det bort. Men så kom det tillbaka hösten 2010. Det började med fötterna, sedan gick det vidare till knäet, låren och sedan till midjan och bröstet.Men jag fortsatte att jobba, trots sjukdomen som jag då inte visste att jag hade. En kväll ramlade jag ihop hemma och kunde inte gå. Min man tog mig till sjukhuset och där fick jag ligga i fem dagar. Då fick jag reda på att jag hade MS.

När jag fick diagnosen var det som att livet togs ifrån mig.

Mina barn var då 7, 12 och 14 år. Det var en tuff resa för oss. Jag åkte på olika rehabhem och försökte bli bra. Men läkarna trodde inte att jag skulle kunna gå.

Drabbas jag drabbas min familj

När jag fick tag på Neuro insåg jag att det var något för både mig och min familj. För drabbas jag drabbas min familj. På Neuro märkte jag att inga frågor var konstiga, ingen ifrågasatte mig som person. Där fick jag en gemenskap och en behörighet. Och jag fick reda på att jag var en del av samhället. Även om man är sjuk har man också rättigheter och inte bara skyldigheter.

Sedan träffade jag en otrolig sjukgymnast som förstod vad jag ville med mitt liv och som hjälpt mig. Rehabiliteringen har betytt jättemycket. Det är steg för att få tillbaka sitt liv, ett annorlunda liv kanske men ett starkt liv och ett liv man kan leva. Jag är jättetacksam för det.

I dag är mitt liv bra. Jag har tagit plats i min sjukdom. Jag vet inte när jag blir sämre eller om jag blir sämre. Men jag ligger ett steg före MS:en för att jag är involverad i min sjukdom och beslut som ska tas.

Tro inte på allt du tänker!

Jag tycker om att träffa andra som har sjukdomar för att förmedla att livet inte är slut. Det är lite som Björn Natthiko Lindeblad säger: Tro inte på allt du tänker! Jag tänker att om man tror att man inte kan och inte ska, då kommer man inte framåt.

Men det är inte farligt att misslyckas. Det kanske inte blev som man tänkt men man har åtminstone försökt. Och därför tycker jag att mitt liv är fantastiskt.
Det som smärtar mig mest är att mina barn fick vara med på resan. Att jag själv blev sjuk är en sak men att även mina barn och min man påverkades var tufft. Men vi har tagit oss igenom det. Vi har pratat om det och jag är öppen om min sjukdom. Jag möts då av en förståelse när jag ibland blir trött. Att jag kan gå undan utan att behöva förklara mig.

Ha kul!

Till någon som är nydiagnostiserad vill jag säga kämpa på! Tro inte alltid på det du tänker. Ha kul! Det är tufft att vara sjuk men livet är inte slut. Det finns en glimt bland molnen ibland.