Maja med sin krycka. Foto.
Maja Havbrings krycka heter " Knutte" och är pimpad med hennes namn och med reflex så att hon syns bättre i mörker. Foto: Peder Björling.

”Jag bestämde mig tidigt för att inte bli bitter” - Maja Havbring - medlem i Neuro

, Alfred Skogberg

En dag i slutet av år 2008, när jag vaknade och skulle gå på toa, dök jag i golvet det första jag gjorde. Vänstersidan fungerade inte och jag förstod inte vad det var. Jag bor själv men som tur var hade jag en telefon i närheten och kunde ringa min pappa som kom med ilfart och tog mig till sjukhuset.

Eftersom jag sluddrade när jag pratade misstänkte pappa att det var en stroke. Och det var det ju. Jag var då 44 år och helt oförstående till vad som hänt.

Jag hade fått en blödning i hjärnan. Alla frågade om jag innan hjärnblödningen varit yr, haft ont i huvudet eller mått illa. Nej ingenting. Det jag kan härröra till är att jag har en CPAP-mask för snarkningar, som jag inte satte på mig. Jag hade jobbat intensivt och var jättetrött. Jag lider av mycket kraftig sömnapné där man slutar andas. Det måste ha varit påfrestande för mina ådror eftersom någon brast. Och då uppstod blödningen. Nu vet man att folk har lättare att få stroke när de inte får hjälp med sin apné. Så jag har inte fått en propp som många andra med stroke har.

Förlamning och kramper

Allting har förändrats. Förlamningen är på vänster sida och min vänstra arm och mitt vänstra ben fungerar dåligt. I början åkte jag rullstol men jag har lyckats träna mig upp. Nu går jag bara med en krycka men armen på min vänstersida vill inte alls. Sedan har jag tränat mig till den position jag är i i dag. Och med hjälp av en dräkt har jag blivit av med de värsta kramperna.

Träna måste jag göra livet ut. Nu under pandemin när jag inte kunde träna rasade min kropp. Den låste sig, så jag har fick gå till en så kallad OMT-fysioterapeut, en specialist som gjorde att det släppte. Nu förstår jag när jag inte tränar hur viktigt det är.

Jag bestämde mig tidigt för att inte bli bitter. Det gällde att gilla läget och fokusera på det jag kunde göra och att använda högerhanden istället. Jag har fått lära om och börja på nytt. Jag har tagit mig an nya aktiviteter och jag har fått nya vänner. En del bättre vänner, för dem som inte var vänner innan stroken, de försvann snabbt. De jag har kvar är de som gillar mig för den jag är och inte för den jag var.

Tidigare var jag en spelevink som fixade en massa. Jag var alltid ute i sista sekund. Jag har fått lära mig nya strategier. Jag har kommit ganska långt under de här åren och nu kan jag hjälpa andra. När jag kom ut från sjukhuset fanns nästan ingen hjälp att få, jag fick själv ta reda på vad jag behövde göra. Att nätverka med personer med samma diagnos har varit värdefullt. Alla hittar olika lösningar och samlar man ihop all klokskap blir det bra. Det är därför jag har hamnat på Neuro. Nu får jag träffa folk som har andra diagnoser och även det hjälper mig. Till exempel är det intressant att höra om hur de gör när de reser. Vi hjälper varandra, som en stor familj.

Men man måste göra något småtokigt

”Molly”, det är min dåliga arm. De sa på sjukhuset att man har lätt för att negligera den förlamade sidan. För att få igång vänsterhanden har de satt en rosett på handen, som ett sätt att synliggöra problemet. Jag tänkte att då döper jag handen och då blev det ”Molly”. Den friska handen heter ”Morgan”. Ibland försöker Morgan få Molly att arbeta. Det var ganska roligt att offentliggöra tokiga grejer. Men man måste göra något småtokigt när man har en situation som är ganska tragisk.
I dag jobbar jag ideellt som diagnosstödjare för jag vill inte att folk ska hamna i situationen jag hamnade i. Jag kan informera om vart de kan vända sig för aktiviteter och träning, om Försäkringskassan etcetera. Det finns hjälp att få, men samhället är dåligt på att informera om det.

Jag har varit öppen med att jag haft en stroke och vad jag behöver hjälp med. Jag har aldrig skämts för min stroke. Jag är stolt med Neuro.

Vi använder cookies för att ge dig en optimal användarupplevelse. Genom att fortsätta använda vår webbplats accepterar du att cookies används. Läs mer i vår integritetspolicy: neuro.se/integritet