Neuros ordförande krävde LSS återupprättelse på assistansmanifestation

För en hel del av medlemmarna i Neuro, med stora funktionsvariationer är den personliga assistansen nödvändig för att kunna leva ett liv med livskvalitet. Och inte minst för att kunna ta del av landets hälso- och sjukvård och att kunna vara ute och ta del av samhällslivet som alla andra.

Reformen men den personliga assistansen som infördes 1994 har dessvärre blivit allt mer ifrågasatt av många riksdagspolitiker. Olika tolkningar av lagen har också lett till att Försäkringskassorna i landet gjort varierande bedömningar av vilka som är berättigade till personlig assistans och vad som är giltiga skäl för att få personlig assistans.

Därför har nu manifestationer för att återupprätta assistansen hållits då och då de senaste åren och den 10 september 2019 var det alltså dags i Stockholm. Mitt på Sergelstorgs platta yta samlades företrädare för en rad olika organisationer inom funktionsvariations-sfären i Sverige vid lunchtid. En av talarna var Lise Lidbäck, förbundsordförande i Neuro sedan sex år och här är slutet på hennes appell i ett videoklipp på den Youtubekanal som Neuro har:

Läs också hela Lise Lidbäcks appell här:

"Det var en gång ett underbart vackert flaggskepp som sjösattes av Sveriges Regering, anno 1 januari 1994. Med på skeppet fanns det vanliga människor som du och jag, och som också levde med svåra funktionsnedsättningar. Skeppets namn var LSS och var byggt av en rad lagstadgade möjligheter och rättigheter, däribland insatsen personlig assistans. Äntligen skulle alla människor få möjlighet till samma livschanser som vem som helst!

Tyvärr hann knappt skeppets jungfruresa bli avklarad innan det börjades riva i det. En bräda här. En bräda där. Idag är vårt stolta flaggskepp skjutet i sank. Kanonkulorna viner och på stränderna står Regering, domstolar, Försäkringskassa och media. Budskapen är tydliga: Skutan är för dyr!
Det finns också de som hävdar att skutans passagerare och företrädare ägnar sig åt fusk och överutnyttjande. Hur kunde ni bli så många? Hur har era behov kunnat bli så stora? Från början kunde ni ju leva era liv på en 40-timmars vecka? Nu vill ni leva era liv i mer än 120 timmar/vecka. Att landets övriga invånare har 168 självständiga timmar till sitt förfogande, hör inte hit.
De flesta av oss är inte ens medvetna om att vi alla, bara är ett ögonblick ifrån att drabbas av en skada, sjukdom eller funktionsnedsättning som gör oss beroende av hjälp från samhället.

Många går i detta nu, här på Sergels Torg och på andra platser, invaggade i en falsk trygghet. De lever i en förvissning om att de och deras nära och kära står trygga ifall det ofattbara händer. Att det finns ett skyddsnät - att skatten vi alla betalar utgör en försäkring när livet går fel. Verkligheten är en helt annan!
Anno 4 december 2008, beslutade dåvarande Regering att Sverige skulle tillträda FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Genom att underteckna denna, bekräftade Regeringen det vi alla vet, att varje människa har en inneboende rätt till sitt eget liv, och har därför förbundit sig att vidta alla åtgärder som behövs för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning verkligen får åtnjuta denna rätt på lika villor som alla andra har.

Genom att underteckna konventionen erkänner regeringen också vår rätt till fri rörlighet och tillgång till samhället på samma villkor som alla andra!
Vi kan konstatera att mycket litet har åstadkommits under de tio år konventionen har funnits. På många håll har utvecklingen till och med gått bakåt.
Begränsade möjligheter att förflytta sig och att nekas den hjälp som man enligt lag har rätt till, gör att vi ställs utanför samhällsgemenskapen. Vi hindras i detta nu att studera, arbeta, vara med våra familjer och att helt enkelt vara samhällsmedborgare. I ett modernt samhälle behövs alla, därför behöver också alla ha samma rättigheter att leva, verka och bo i det. Vi ska aldrig acceptera denna nedmontering av våra liv och rättigheter! Vi ska aldrig stillatigande finnas oss i att tvingas in i mallar på hur ett ”lagom liv för oss ska se ut!

Vi ska fortsätta kämpa för att alla som behöver, ska få den hjälp de har rätt till!
Vi kräver att:
+ LSS ska återupprättas till grundtanken i lagen och konventionen ska tas upp i svensk lagstiftning!
+ Vi ska fortsätta att kämpa tills alla människors rätt till fri rörlighet i samhället är säkrad !
+ För låt oss slå fast - den här striden ger vi aldrig upp - för det går inte att sätta ett pris på människans liv och rätt till frihet och den är vi beredda att strida för till sista andetaget!"

Lise Lidbäck, förbundsordförande Neuro