Många ville veta mer om polyneuropati
, Stellan Berglund
Cirka 250 personer kom till Folkparken Skellefteå för att lyssna på Kristin Samuelsson, biträdande överläkare och forskare vid neurologmottagningen på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Kristin är en av de få svenska neurologer som fördjupat sig i den neurologiska diagnosen polyneuropati.
När Neuro Skellefteå i februari arrangerade en öppen föreläsning om polyneuropati kom ca 250 personer till Folkparken för att lyssna på Kristin Samuelsson, biträdande överläkare och forskare vid neurologmottagningen på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Kristin är en av de få svenska neurologer som fördjupat sig i den neurologiska diagnosen polyneuropati.
Det stora intresset för föreläsningen kan också förklaras av att polyneuropati är en vanlig sjukdom som, enligt amerikanska studier, generellt förekommer bland 1,6 procent av befolkningen i alla åldrar. Om mer än en procent av befolkningen har en sjukdom definieras den som en folksjukdom. Bland personer äldre än 60 år är det över 6 procent som har polyneuropati. Det innebär att mer än 1200 personer över 60 år i Skellefteå är berörda av sjukdomen.
I sin föreläsning gav Kristin Samuelsson en bred överblick inom området polyneuropati som nervsystemets uppbyggnad, symtom, konsekvenser, orsaker, utredning, behandling och forskning.
Kortfattat är polyneuropati namnet på den neurologiska diagnos som innebär en diffus funktionsnedsättning i änden på de många långa, perifera nervtrådarna som går mellan ryggmärgen och fötter respektive händer (poly=många).
De inledande generella symtomen vid polyneuropati är ofta känselbortfall och/eller överkänslighet och brännande stickningar under fötterna och för många patienter liknande symtom i händerna. En vanlig konsekvens är balanssvårigheter och fumlighet.
Motoriska symtom med olika former av svaghet i muskulatur är också vanliga.
Enligt Kristin Samuelsson är diabetesorsakad neuropati den vanligaste formen av polyneuropati, men även andra sjukdomar kan ge polyneuropati som bisymtom. Exempel på sådana sjukdomar är olika ärftliga varianter av polyneuropati, inflammatorisk polyneuropati, toxisk neuropati och genetisk polyneuropati. Idiopatisk polyneuropati, där orsaken är okänd, bedöms utgöra orsak vid ca 25 % av alla kroniska polyneuropatidiagnoser.
Bland de ärftliga varianterna kan nämnas den så kallade Skellefteåsjukan, familjär amyloidos med polyneuropati, som 350 svenskar (alla med genetisk anknytning till Västerbotten) lever med idag,
Flera internationella studier visar att polyneuropati påverkar livskvaliteten och det dagliga livet negativt. Det handlar om förmågan att utföra dagliga aktiviteter, nedsatt gångförmåga, balanssvårigheter/ökad risk för fall som leder till skador, smärtor i fötter/ben, störd nattsömn, skriva, hantera verktyg, knäppa knappar, trötthet, m.m.
I de 25 - 40 % av sjukdomsfallen, främst så kallad idiopatisk polyneuropati, där forskningen inte hittar någon bakomliggande orsak har sjukvården i nuläget ingen behandling att erbjuda. Ett problem är att det för närvarande inte finns någon behandling som kan läka skadade nervtrådar. Olika symtom kan dock dämpas med läkemedel. Vikten av anpassad fysisk aktivitet betonas. Balansträning är viktigt.
För patienter med känd, utlösande sjukdomsorsak finns ofta enbart symtomatisk behandling att erbjuda förutom behandling av den bakomliggande orsaken. För den så kallade Skellefteåsjukan, där polyneuropatin är ytterligare ett bisymtom, har en bromsande behandling utvecklats sedan några år.
För sin intressanta och mycket informativa föreläsning tackades Kristin avslutningsvis med varma applåder från publiken och present från Neuro Skellefteå. Hon arbetar och forskar inom ett område där diagnosen ofta kallas ”en gåta för forskarna” och mycket återstår att göra när det gäller att hitta orsakerna till sjukdomens uppkomst och framgångsrika behandlingsmetoder.
Tillsammans med kunskapen att sjukdomen är en folksjukdom, 160 000 personer i Sverige har idag en diagnos där polyneuropati utgör huvudsymtom eller bisymtom, framstår behovet av fortsatt och utvecklad forskning som tydligt.