En lycklig Lise Lidbäck i sin elrullstol, i solen på en grön gräsmatta. Foto.
Neuros ordförande bloggar om de nya kostnaderna för hjälpmedel.

”Utan mina hjälpmedel blir sängen mitt hem”

, Lise Lidbäck

Är det så här vi vill ha det? Region Stockholm och även andra regioner har uppenbarligen en så dålig ekonomi att fungerande ben och andra funktioner nu har blivit en klassfråga. Jag förutsätter givetvis att mina slantar kommer att bidra till att skattebetalarna i min region får bättre service och sjukvård.

Ca 20 procent av Sveriges befolkning lever med någon form av funktionsnedsättning. Vanligast är olika typer av rörelsehinder och hörselnedsättning. Många av dessa funktionsnedsättningar kan tack vare tekniska landvinningar och olika anpassningslagstiftningar också kompenseras. Det vill säga när invånarna får tillgång till dem och när lagstiftningarna följs.

Förutsättningarna för ett gott liv skiljer sig enormt beroende på vilken Region du tillhör. Det du får betala för dina hjälpmedel likaså. Allt fler regioner har börjat att ta ut avgifter för hjälpmedel som används för att kompensera rörelseförmåga, förflyttningar och andra grundläggande förutsättningar som är nödvändiga för att kunna fungera i samhället.

Låt mig visa ett exempel:

1700 kr/år blir kostnaderna för min elrullstol och min motordrivna ben- och armtränare. De två första kompenserar de av sjukdom förtvinade musklerna i min kropp. Den andra bidrar till min viktiga blodcirkulation och andra viktiga kroppsfunktioner. Ett viktigt hjälpmedel för den som inte har kraften att själv röra på kroppen. 

Tack vare min rullstol och min Theramed kan jag motverka ohälsa och bidra till mindre kostnader för Region Stockholms skattebetalare. Själv har jag råd att betala för dessa hjälpmedel. Det är absolut inte synd om mig personligen. Råd har däremot inte den som lever på lägsta nivån av sjukersättning eller pension som är på ca 8000kr/månad.

Region Stockholm och även andra regioner har uppenbarligen en så dålig ekonomi att fungerande ben och andra funktioner nu har blivit en klassfråga. Jag förutsätter givetvis att mina slantar kommer att bidra till att skattebetalarna i min region får bättre service och sjukvård. Hur mycket som kommer kvarstå av mina 1700 kr är dock oklart. Administrationen för att varje månad skicka mig en pappersfaktura för Therameden kostar nog en del. Fakturan för rullstolarna kommer som ett engångsbelopp en gång om året. Frågan är vem som vinner på detta? Vad händer med personer som har den lägsta garantipensionen som inte kan betala minst 500 kr i mars? Tar de tillbaka rullstolen då? Eller ska man drabbas av betalningsanmärkningar för att man inte kan använda sina ben? Region Stockholm är som sagt inte ensamma om att göra funktionalitet till en klassfråga. Andra regioner har gjort detsamma.

En intressant sak med just hjälpmedel är att de inte går att spara pengar på. För det är nämligen så att de slantar som Regionerna vill spara in, kommer att behöva kompenseras på annat håll via exempelvis merkostnadsersättning från staten, ekonomiskt bistånd eller mer hemtjänst från kommunerna och så vidare. Fallolyckor och ohälsa kommer sannolikt också att öka. Som skattebetalare bidrar vi till dem alla. Är det så här vi vill ha det?

År 2017 släpptes Neurorapporten Hjälpmedel. Där konstaterade vi att 25 procent av svarande inte var nöjda med sin hjälpmedelssituation och att närmare 50 procent inte får tillgång till lånehjälpmedel när deras egna måste repareras eller bytas ut. Absoluta majoriteten hade också låga inkomster. I rapporten trycker vi också på att det måste införas en rättighetslagstiftning för hjälpmedel och att tillgången skall vara likvärdig över hela landet. Detta är också något som Sveriges Arbetsterapeuter uttalat i sitt ställningstagande för hjälpmedelsförsörjning.

Vi kan aldrig acceptera att personer som knappt har råd att existera ska behöva börja betala för sina ben! Som en medlem beskriver det i Neurorapporten 2017: ”utan mina hjälpmedel blir sängen mitt hem!”