Anders gjorde skidåkning möjlig för alla med Totalskidskolan

1987 skapades formellt Totalskidskolan i klassiska skidmetropolen Åre i Jämtland. Över 9 000 enskilda elever med någon form av funktionsvariation har genomgått en skidskoleutbildning här för att lära sig åka utförsåkning sittande på en Sitski, Biski eller i en Skicart, eller stående på slalomskidor eller snowboard här i Åre. Grundaren är Anders Ohlsson, som tycker att han fick bra hjälp med att komma igång med rehabiliteringen efter ryggmärgsbrottet 1976. Läkare och sjukgymnaster sa visserligen inledningsvis att han aldrig mer skulle kunna gå, men med intensiv rehabilitering fanns ändå goda förutsättningar för ett aktivt liv som sittande.

- Men orden "nej", "inte" och "det går aldrig" finns i princip inte i min vokabulär och jag tänkte ge allt för att komma tillbaka och på benen igen.

- Jag hade tur när det inte blev en komplett ryggmärgsskada och när jag tränade under rehabiliteringen återfick jag efter hand vissa muskelfunktioner i benen, bland annat musklerna på lårens framsida som gör att jag kan sträcka på benen. Jag lärde mig till och med att gå lite grann med krycka, men jag har ingen känsel i benen och kan därför inte stå utan stöd, så därför använder jag rullstol vid längre förflyttningar.

Ville tillbaka till liften

Han fick efter några års framgångsrik rehabilitering ett nytt mål i sikte; att vara med i skidbacken igen så snart som möjligt. Frågan var bara hur och det triggade honom.

- Jag har väl en inneboende lust att göra saker och tycker inte om när det står still. Jag tycker om ordet "ja" och meningen "prova och se om det fungerar". Kommentaren "det går nog inte" får mig att snurra igång och bevisa motsatsen.
Tillsammans med konstnären och gode vännen Theo Jansson började ganska snart ett uppfinnararbete för att göra det möjligt för honom att fortsätta åka skidor. Vid den här tiden fanns varken Internet eller sittande skidåkning och Anders första mål var att kunna åka stående igen.

Stående åkning första idén

Som sittande i rullstol blev han trött på att folk pratade över huvudet på honom hela tiden när han kom rullande i sin rullstol, så han ville helst kunna stå upp i skidbacken igen.

- Vi skapade en sorts ståuppställning hemma i garaget till att börja med. Den spände jag fast mig i men snabbt insåg jag att detta inte var en realistisk lösning utan faktiskt något av det dummaste jag trott skulle fungera, säger Anders Ohlsson och skrattar gott.

Det var bara för innovationsteamet att svälja förtreten och koncentrera sig på en sittande lösning i alla fall. Det kändes betydligt mer realistiskt.

Tillät sig göra innovationsfel

- Vi hade en härligt underbar naivitet för att komma igång med saker och det är en hjälp att vara lite "knäpp och dum i huvudet", för då tillåter man sig också att både vara lite galen och göra fel, resonerar Anders Ohlsson.

De var ganska snart på det klara med att det var enklare att använda sig av en skida under sin sittanordning, eftersom två skidor skulle kräva ett avancerat länksystem, för att kunna kantställa båda skidorna vid sväng.

- Det systemet finns ju idag men då på 80-talet var det inte uppfunnet än och kändes för avancerat att ge sig på för oss. Theo och Anders koncentrerade sig på att utveckla en sittande utrustning, så kallad monoski, singelskida och försökte hitta inspiration i skidtidningar. Det här är långt innan Internet kom till och printmagasin var i princip den informationskälla som då fanns för specialområden.

Sports 'n Spokes inspirerade

Den amerikanska "Sports 'n Spokes Magazine" hade startat 1975 med inriktning på friluftsliv för personer med funktionsvariationer och den läste Anders Ohlsson nyfiket.

- Vi hittade då något försök i USA som såg ut som en pulka man skulle sitta i och styra med bromsjärn i händerna. I något nummer senare av samma magasin fanns en annons från Schweiz med en lösning.

- Det som såg ut som en liten likkista man satt i med spikraka ben, monterad på en skida. Och vi åkte faktiskt också ner dit och träffade tillverkaren och insåg att vi nog var inne på rätt spår med vår monoskidavision.

Sina första prototyper testade de i lilla Lötbacken i Strängnäs efter klockan 22 på kvällarna, för att slippa publik. Theo drog Anders upp i en pulka och så åkte han nerför den lilla backen med sina olika monoskidlösningar och lärde sig att både svänga och stoppa.

Ringde upp första liftchefen

Så var det dags att testa konceptet på riktigt och Anders Ohlsson ringde upp en chef för en liftanläggning i Sälen och frågade om de fick komma dit och åka. Det var Hasse Gerremo på Tandådalens liftanläggning, som gav dem tillstånd efter lite funderande. Spända av förväntan anlände de dit med sina familjer en vintervecka.
Anders och Theo var först i Sverige med det här och liftpersonalen i Tandådalen kliade sig först i huvudet hur det skulle gå till, men tyckte att det var ett lovvärt initiativ och gav dem chansen. De hittade en lösning för hur de sittande i varsin monoski skulle kunna åka upp med släpliften för stående.

Skidåkningsryktet spred sig

Ryktet om Anders Ohlssons framgångar på sin sittande monoski i slalombackarna spred sig inom funktionshinderidrotten och allt fler blev intresserade av att få pröva själva och lära sig.

Theo och Anders hade varsin hemmasnickrad monoski eller Sitski, som den senare skulle komma att kallas. De höll på att utveckla sin skidåkning i olika backar i landet dit folk också bjöds in för att pröva den nya vintersporten.
Theo och Anders familjemedlemmar drog ett bokstavligt tungt lass genom att agera levande skidliftar som drog upp folk i de små backarna som de sedan åkte nerför.

- Under våren 1987 blev situationen allt mer ohållbar för oss eftersom så många var intresserade. Så då hade vi två val; antingen säga nej till alla andra och bara åka själva eller göra något mer av denna rörelse. Och det sistnämna alternativet gick segrande ur diskussionen, berättar Anders Ohlsson.

Funktionsrörelsen stretade emot

För att få ett mer solitt stöd för denna nya friluftsverksamhet tog de kontakt med de stora funktionshinderförbunden, som NHR (dåvarande Neuroförbundet) DHR, RBU och RTP. De presenterade sin idé om tillgängliga skidresor kommande vinter, och möttes av i princip samma reaktion från alla organisationsföreträdare: "En jättebra idé men vi är bara med och stöttar resor för våra egna medlemmar".

- Det var en tråkig inställning tyckte vi, att det bara handlade om skyddad verkstad för sina egna medlemmar. Så tänkte inte vi, utan såg det här som en överbryggande verksamhet, där folk från olika föreningar och organisationer skulle få träffas, umgås, röra på sig och ha roligt vintertid.

Valde bort och ringde SLAO

- Vi tänkte då bort de stora handikapporganisationerna och vände på steken, berättar Anders Ohlsson som ringde upp Stig Lundkvist, dåvarande ordförande för SLAO, Svenska liftanläggningars organisation och berättade om sin idé om sittande skidskoleverksamhet.

- Han tände faktiskt på idén och bad oss lista upp vad som skulle behövas, minns Anders.

Förslaget hamnade som ärende i SLAO:s styrelse och fick stort genomslag, utom på en punkt; namnet på företeelsen.

- Vi hade föreslagit namnet "Sittande monoski" men styrelsen påpekade att monoski redan fanns som en stående skidåkningsgren. De tyckte att namnet på denna nya skidkonstform rätt och slätt skulle vara "Sitski". Det lät bra och Theo som konstnär tyckte vi kunde lägga till "gruppen" i namnet och så skapades "Sitskigruppen" som en underorganisation till SLAO, Svenska skidliftsanläggningar.

Egenkostnad ifrågasattes

- Vi hade redan då lagt viktiga hörnstenar till den här verksamheten, som sedan blev Totalskidskolan med bas i Åre. Hörnstenar som Totalskidskolan fortfarande idag har som grund, konstaterar Anders Ohlsson.

- Tanken är det som stökar till det mest för flest personer som kanske skulle vilja pröva skidåkning men inte tror att det ska fungera praktiskt, hävdar Anders och fortsätter:

- Det handlar om en likhet inför de som vill pröva på eller utveckla sin sitski-skidåkning. Vi ställer ungefär samma krav som på de som inte har några fysiska funktionsnedsättningar och ska gå i skidskola. Trots motstånd från funktionshinderrörelsen ville vi att var och en skulle börja betala för att gå i skidskola, eftersom vi hade en stor merkostnad med en skidlärare per elev.

Hjältar som borde ha medalj

- Det var många hinder att övervinna för de hjältar som var med från början. De skulle ha medalj allihop för det, utbrister Anders och fortsätter:

- Det viktigaste med Totalskidskolan var och är egentligen inte själva skidåkningen, utan att personer som inte trodde de kunde komma iväg fick utmana sig själva på ett äventyr, träffas och bara prata och umgås med andra i en miljö som inte är den vanliga. Bryta sin isolering. Anders Ohlsson har mött en del kritik genom åren att han kan vara rätt tuff och ställer krav på sina elever som skidskolelärare.

- Det handlade om mycket hjälp till självhjälp och Totalskidskolan ställer krav på våra elever och deras anhöriga att efter skidskolan ska försöka komma iväg på egen hand och fortsätta utveckla sin nyvunna förmåga och självsäkerhet.

- Vi har alltid varit försiktiga med vad vi utlova till eleverna och skjuter hellre under det tänkbara målet med vad eleven kan tänkas klara av. Då kommer man att uppnå framgång istället för besvikelse och det är viktigt.

Utvecklar snö- och vattensport

Sedan tre år tillbaka är Anders Ohlsson inte längre aktiv skidlärare i Totalskidskolan, men finns med i bakgrunden.

- Jag har lite kontakt med Erika Berglund och teamet i Åre som gör ett kanonjobb. Det utbildas nya skidlärare och bokningsläget ser bra ut även för denna säsong med intresserade blivande skidåkare, tycker Anders Ohlsson. Han driver sedan 35 år tillbaka eget företag i Strängnäs där han just utvecklar och tillverkar hjälpmedelsutrustningar för en aktiv fritid på snö och vatten. 

Utförsåkningsutrustning för sittande

För den som sitter och åker skidor finns tre olika typer av utrustning.

• Sitski är en fjädrande sits med benstöd monterad i bindningen på en singelslalomskida. I händerna använder man korta så kallade kryckstavar. Sitski är en paralympisk tävlingsgren och ingen licens behövs för en Sitski, som ny utan skida kostar mellan 35.000-60.000 kronor. Slalomskidor kostar mellan 2.500-10.000 kronor paret.
• Den andra varianten är Biski, som är en fjädrande sits med benstöd och två slalomskidor under åkaren. Genom ett snillrikt länksystem kantställs de skidorna när man lutar sig vid sväng. Det blir alltså likt skidornas lutning mot snöns som vid stående utförsåkning. Kryckstavar används även vi d Biskiåkning. Från och med årsskiftet 2018 behöv ingen licens för att åka Biski, som tidigare krävts. En ny Biski i bra kvalité utan skidor kostar i storleksordningen 50 000 kronor
• Den tredje varianten är skicart och i en skicart sitter man som i en gokart fast med fyra skidor under sig istället för hjul. En skicart kan man styra själv med olika varianter av reglage och den kan också styras av en skidinstruktör som åker bakom skicarten och styr med skacklar. För att få köra en skicart själv i vissa andra liftanläggningar i landet krävs en licens. detta eftersom en skicart i princip är ovältbar och kan skena okontrollerat nerför en backe. En Skicart kostar cirka 40 000 kronor och får av säkerhetsskäl ej användas i svartmarkerade branta backar.

För stående utförsåkning

Totalskidskolan har också skidskola för den som är stående med någon form av funktionsvariation och vill åka snowboard eller på vanliga utförsåkningsskidor. Skidskola finns också för den som har en stor synnedsättning och vill lära sig åka med ledsagning.

Skidutrustning för sittande utförsåkning finns att köpa för privatpersoner och Totalskidskolan kan både ge vägledning och säljer ibland ut begagnad utrustning. Via webben kan man också köpa utrustning, bland annat genom dessa webbplatser:

Förutom i Åre kan det finna utrustning för sittande skidåkning att hyra i ibland annat Tandådalen, Hundfjället i Sälenområdet i Dalarna, Idrefjäll i norra Dalarna, Branäs i norra Värmland, Sunne i västra Värmland och Flottsbrobacken i Stockholm.