Fyra snabba frågor till professor och överläkare Fredrik Piehl
Fredrik Piehl är överläkare och professor inom klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet, Stockholm. Där leder han just nu en unik studie där man bland annat tittar på högintensiv styrketräning som en del av behandlingen vid MS-relaterad fatigue - hjärntrötthet. Fredrik är också ordförande i Neuros forskningskommitté som varje år tar emot och fattar beslut om de ansökningar om bidrag som kommer in från forskare till Neuro.
Inför Neuropromenaden i maj passade vi på att ställa fyra frågor till Fredrik om forskning och motion:
Vilken är den största utmaningen inom neurologi idag?
- Den största utmaningen är hur redan uppkomna skador i nervsystemet ska kunna läkas. Vi har uppnått en hel del framgångar vad gäller att skydda mot skador, men tyvärr saknas idag rent reparativa (lagande) behandlingar.
Vilken betydelse har motion och rörelse för hjärnan och nervsystemet?
- En fundamental princip i nervsystemet är att stärka de nervkopplingar som används. När man åldras är det tyvärr så att nervceller och kopplingar försvinner i större utsträckning än när man är ung, men detta kan bromsas av regelbunden aktivitet. Detta gäller både kognitiva och fysiska uppgifter, men just den fysiska aktiviteten är något som på ett enkelt sätt stimulerar betydligt större delar av nervsystemet jämfört med när man sysslar med en mental uppgift.
Tränar du själv någonting?
- Stress och hög arbetsbelastning är något som drabbar många idag. Själv har jag insett att jag mår betydligt bättre av att träna regelbundet och helst då löpning, men med tillägg av simning sommartid. Det jag särskilt uppskattar är att göra det utomhus och då oavsett väder. Att springa till jobbet över isen vintertid ger en speciell lyckokänsla!
Under Neuropromenaden uppmanas människor att gå, rulla eller springa för forskningen. På vilket sätt gör deltagaravgifterna från Neuropromenaden skillnad för er forskare?
- Stödet från Neuro är jätteviktigt! Särskilt eftersom det kommer från en organisation som samlar människor med neurologiska diagnoser. De flesta som forskar gör det för att man vill förbättra livet för andra människor. Vilka kan bättre bedöma vilka behov som finns för dem med neurologiska sjukdomar än just patienterna själva?