”Livet är lättare med hjälpmedel”
Många med neurologiska diagnoser behöver förr eller senare hjälpmedel. För åtskilliga är det en process att acceptera att kroppen blir sämre. En som gått igenom detta är Ulrika Vanhoenacker som har diagnosen Limb-girdle muskeldystrofi (LGMD).
- Jag går med kryckor och så har jag en elscooter, och även en Panthera (en aktivrullstol reds anm). Pantheran rullar jag inte manuellt utan den kör jag med en joystick.
Vad har hjälpmedel betytt för dig?
- Självständighet. Med hjälpmedel kan jag delta i samhället. Jag använder även mina hjälpmedel på jobbet och jag kan hitta på sociala aktiviteter med mina barn som är 11 och 14 år.
Hur ser du på att fler och fler regioner vill att användare själva ska betala för sina hjälpmedel?
- Jag bor i Stockholm och i fjol infördes att man ska betala 500 kr per år för elektriska hjälpmedel. Jag kan tycka att Sverige bör ha råd med att man får låna hjälpmedel kostnadsfritt.
- Det som föregick kostnaden var en föreställning om att många hade hjälpmedel hemma som man inte använde. Kostnaden skulle vara ett incitament för att lämna tillbaka hjälpmedel. Jag har svårt att tänka mig att man har en elscooter hemma som skrotar. Principiellt tycker jag därför inte att det är rätt att det ska kosta.
Hur hade ditt liv sett ut utan hjälpmedel?
- Det hade varit oerhört begränsat. Jag hade inte kunnat ta mig ut. Jag hade inte kunnat promenera med vänner. Om mina barn cyklar tar jag i dag elscootern. Utan hjälpmedel hade det inte gått.
Hur var det att få hjälpmedel?
- Jag hade svårt att acceptera att jag behövde det. Man behöver en bra hjälpmedelscentral med en bra arbetsterapeut som hjälper till. För det är en process att acceptera att kroppen blir sämre. Så jag har full förståelse för om det tar tid eftersom ett hjälpmedel är ett kvitto på att man blir sämre av en progredierande sjukdom.
- I dag är det inte lika jobbigt. Jag hade en förstående arbetsterapeut som lät det ta tid och det betydde mycket.