Så prioriterar Neuroförbundet 3 miljoner till forskningsprojekt 2017

Under denna artikel finns hela listan på de projekt som tilldelades projektmedel från Neuroförbundets fond 2017.

Och Claes Hultling, vilken prioriteringsinriktning hade ni i forskningskommittén inför 2017?

- Alltsedan jag tillträdde som ordförande 2017 så har en ambition varit att fokusera mer på kliniskt relevanta forskningsprojekt. Förbundsstyrelsen uttryckte tydligt en önskan att fler forskare som ägnade sig åt patientnära forskning skulle premieras. Tanken bakom detta var att väldigt mycket av den prekliniska molekylära cellforskningen många gånger fick stora anslag från Vetenskapsrådet och andra stora institutioner, medan Neuroförbundets forskningsfond skulle prioritera projekt som många gånger initierats av yngre forskare – och som var i början på sin forskarkarriär.

Vilka projekt tycker du är lite extra spännande i år?

- Det finns flera projekt som är spännande och som har goda förutsättningar att bli lyckade. Projektet som drivs av fysioterapeuten Martina Bendt, syftar till att fånga upp personer som föds med ryggmärgsbråck. Det är en grupp som många gånger har varit lågprioriterad och eftersatt – och efterse deras möjligheter till integration i samhället – på flera plan. Spinaliskliniken har under flera år arbetat för att gå igenom samtliga personer födda med myelomeningolcele (ryggmärgsbråck) i Stockholms län. Denna grupp summerar till 208 personer. Sammanlagt tre doktorander arbetar nu med att gå igenom det materialet och Martina Bendt tittar på kopplingen mellan kognitiv förmåga och fysisk funktion.

Därtill har Anneli Wall från Danderyds sjukhus ett projekt som avser att analysera gångförmågan efter träning med exoskelett. Hybrid assistive limb (HAL) jämfört med konventionell gångträning i slutenvårdsrehabilitering tidigt efter stroke.

Jag har tidigare varit ganska skeptisk till användning av exoskelett i rehabilitering. Det är en väldigt modern tappning av helbensbandage, där det metallskelett som appliceras utanpå de nedre extremiteterna, rör sig med hjälp av elmotorer och datorstyrning.

Sedan tycker jag att Lina Bunketorp Käll har ett mycket spännande projekt som inkluderar kombinerad nerv- och sentransferering hos individer med cervikala ryggmärgsskador. Göteborgsgruppen har varit otroligt framgångsrik i sentransfereringar och rekonstruktiv handkirurgi. Nu har man också kombinerat detta med att sy ihop nerver för att inte bara använda fungerande muskler i armarna och få dessa muskler att utföra rörelser som de inte egentliga är tänkta att utföra, utan nu finns också en hel del spännande arbete som ser dagens ljus i och med att man de facto framgångsrikt har kunnat sy ihop perifera nerver, och kombinationen har framtiden för sig.

Klinisk forskning har ju efterfrågats av många Neuroförbundsmedlemmar och det hade ni som prioritering 2015 och 2016. Hur har det gått i år med det?

- 2017 har vi fortsatt att prioritera klinisk forskning, som nämnts ovan. Jag tror det är viktigt att Neuroförbundets forskningskommitté fortsätter på den inslagna vägen. Fångar upp personer som är i början av sin forskarkarriär och kan stimulera dessa genom att dela ut i forskarvärlden förhållandevis små anslag men viktiga, eftersom dessa personer då känner sig apostroferade och uppskattade.

Vad tycker du att Neuroförbundets fond ska prioritera för forskning i framtiden?

- Jag tycker att Neuroförbundet ska prioritera forskare som är nybörjare och som har möjlighet att få sitt första forskningsanslag någonsin av Neuroförbundet och att Neuroförbundets forskningsfond ska känna att man tar ansvar för denna grupp blivande vetenskapsmän och -kvinnor.

Du har ju avsagt dig ditt fleråriga uppdrag som forskningskommitténs ordförande nu. Varför antog du detta uppdrag från början?

- Jag antog erbjudandet om ordförandeskapet i forskningskommittén för tio år sedan för jag kände det som en utmaning att koordinera styrelsens arbete med att gå igenom hundra ansökningar per år och därtill det faktum att jag själv lever med ett gravt funktionshinder gör att jag får ett annat och speciellt perspektiv på hur dessa bedömningar görs – inte minst för att bedöma relevans.

Vad tycker du har varit spännande med detta uppdrag?

- Det spännande med uppdraget har varit att varje år få möjlighet att gå igenom forskningsansökningar från hela landet och långsamt bli mer uppdaterad på hur olika forskargrupper i olika universitetsstäder de facto arbetar i mikro- och makroperspektiv.

Är det något du egentligen ville ha åstadkommit i detta uppdrag, men som aldrig blev av?

- Nej egentligen inte. Kanske skulle man i den bästa av världar ha satt av tid för att besöka i första hand rehabiliteringskliniker och rehabiliteringsavdelningar på universitetssjukhusen, för att ha haft möjlighet att lägga stora örat mot rälsen och hitta personer som skulle kunna bli bra forskare men som ännu inte riktigt har kunnat blomma ut. Detta hade emellertid varit både tidsödande och kostsamt och jag tror att det förfaringssätt som vi använder oss av idag fungerar väl.

Du avsäger dig nu uppdraget som sammankallande i Neuroförbundets forskningskommitté efter 10 års uppdrag. Varför?

- Jag tycker att tio år är en bra tidsrymd och det känns ganska lagom att lämna över till yngre förmågor och släppa in lite nytt blod. Generellt sett tycker jag inte att man ska sitta kvar i styrelser för länge. Var sak har sin tid, säger Claes Hultling.