Mekanism som styr risk för att få multipel skleros är identifierad
Nu har forskare vid Karolinska Institutet upptäckt en ny mekanism för en känd riskgen som triggar igång multipel skleros (ms) genom så kallad epigenetisk reglering. De fann även en skyddande genvariant som minskar risken för ms.
Trots att en persons DNA ser likadant ut hela livet kan våra gener ändå börja uttrycka sig annorlunda och göra att vi insjuknar i sjukdomar som vi har anlag för.
Neuro kontaktade Maja Jagodic, forskare vid institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska Institutet, för att få svar på ett par frågor.
Vad innebär er upptäckt när det gäller nya behandlingsmöjligheter för personer med ms?
Upptäckten visar att de epigenetiska mekanismerna, det vill säga modifieringar av DNA som inte påverkar den genetiska koden men som påverkar när och var generna kommer till uttryck, kan vara involverade i att orsaka sjukdomen. Epigenetiska förändringar, till skillnad från den genetiska koden, är reversibla och kan korrigeras. Detta ger möjligheter till framtida behandlingar av de förändringar som orsakar ms, förklarar Maja Jagodic forskare vid institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska Institutet.
Behandlingarna kan antingen vara epigenetiska läkemedel eller till och med sekvensspecifika verktyg för att påverka regleringen av epigenetiken. Detta är ett kunskapsområde som växer och där utvecklingen går snabbt, vilket ser lovande ut för nya behandlingsformer i framtiden. Men vi har mycket arbete framför oss innan vi har tillräcklig förståelse för hur dessa mekanismer fungerar och hur man anpassar dem för säkra behandlingar.
Kan denna upptäckt göra att förebyggande behandlingar kan utvecklas för att slippa utveckla ms?
Möjligheten finns, men det skulle kräva en stark biomarkör för att kunna förutsäga vem som riskerar att utveckla sjukdomen. Ms är en mycket komplex sjukdom som orsakas av en kombination av genetiska och miljömässiga faktorer. Men ingen av dem räcker för att orsaka sjukdomen på egen hand. Därför har det varit utmanande att identifiera starka markörer för en prognos av sjukdomen. För närvarande pågår stora vetenskapliga insatser för att hitta svaret på denna fråga, avslutar Maja Jagodic.
Innehållsansvarig: Helene Landersten