Mathilda i samtal med en annan kvinna.
Mathilda Cederlund är hemma hos Louise, för att undervisa och träna upp hennes tal igen efter en stroke för två år sedan. Foto: Håkan Sjunnesson

Mathilda lär andra med afasi att prata igen efter stroke

, Håkan Sjunnesson

Efter stroken i Australien för sex år sedan är Mathilda Cederlund tillbaka i livet. Både som grafisk formgivare och lästräningsinstruktör för andra med afasi.

-Jag säger "God morgon!" till mig själv varje morgon, för att jag får chansen att vakna upp till ännu en dag med nya möjligheter. Det här är något alla egentligen borde tänka på, för vem vet vad som händer i morgon?

Mathilda Cederlund är en av alla unga som drabbats av en stroke. Hon förlorade  känseln i halva kroppen och sitt tal vid stroken för sex år sedan men har nu lärt sig prata för andra gången, mycket tack vare afasiskolan. Nu vill hon ge tillbaka av sin nyåtervunna kunskap till de som har hamnat i samma situation. Den här eftermiddagen är hon på väg till en ung kvinna som fick en stroke för två år sedan. Vi kliver av bussen och går nästan en kilometer på vårisiga dåligt grusade vägar. Det är uppförsbacke men Mathilda är envis som få och har tränat upp sin gång.

- Jag tycker det är bra att besöka människor hemma, för då får jag träning samtidigt på olika sätt, säger Mathilda. Vi kommer fram och välkomnas in. Ganska snabbt börjar Mathilda träna högläsning med sin elev. Det syns tydligt i hennes ansikte att hon vet vad som står i texten, men läpparna kan inte riktigt forma alla orden. Mathilda hjälper henne tålmodigt på traven och hon kommer ytterligare en bit på vägen.

Provade kläder under ledighet

2001 kom Mathilda till Melburne i Australien för att studera grafisk formgivning. Efter fyra års utbildning jobbade hon också som grafisk formgivare.

- Utbildningen var fantastisk och att jobba var ännu bättre. Stressigt men väldigt roligt, säger Mathilda. Efter två och ett halvt år i yrkeslivet skulle hon byta jobb och hade en dryg veckas ledighet. Det var då det hände.

Hon provade kläder inne i ett provrum i en butik, då hon plötsligt bara föll ihop och förlorade medvetandet. Mathilda var ensam och vaknade panikslagen förlamad i hela högra kroppssidan. Hon skrek på hjälp, men bara inombords.

Hon hade fått afasi och inga ord kom från hennes mun.

Åter förlorade hon medvetandet en stund, vaknade och lyckades kravla sig ut ur provhytten. Ett butiksbiträde upptäckte henne till slut och larmade ambulans.

Skallbenet öppnades

Mathilda vaknade upp på en intensivvårdsavdelning och fick se sin dåvarande pojkvän vid sängen. Tryggt somnade hon åter för att vakna först fyra dygn senare. Det visade sig att hon fått en propp i ett av hjärnans blodkärl och för att minska på trycket i hennes hjärna, hade läkarna tillfälligt tagit bort en bit av skallbenet.

Hon vaknade upp förlamad i höger sida av kroppen, kunde inte prata men förstod både engelska och svenska. Hennes föräldrar bodde och jobbade på Mallorca och var snabbt på plats.

- Första medvetna natten efter stroken tänkte jag, antingen dör jag nu eller så kämpar jag mig tillbaka. Någonting inom mig sa "Lev!" och jag bestämde mig för att kämpa mig tillbaka till livet, berättar Mathilda. Efter några dagar kunde hon sätta sig upp i sängen.

Skrattade för döden var lurad

- Jag var jätteglad att jag levde. Ledsen också naturligtvis, men det blev mycket skratt eftersom jag insåg att jag lurat döden och fått en andra chans i livet. Alla runt omkring mig var jättefina och de masserade mig och hjälpte mig att få igång armen och foten igen.

Efter en månad på intensivvårdsavdelning flyttades Mathilda till ett rehabiliteringssjukhus. Under nästan ett halvår var hon där.

- Det var jobbigt men jag försökte verkligen. Det var mycket träning med både gymnastik och med logoped och när jag började kunna prata lite igen var det engelska som kom först. Det kändes lite märkligt, eftersom jag ändå bara bott i Australien under sju år. Mina föräldrar pratade svenska med mig och jag svarade dem på engelska, skrattar Mathilda åt minnet.

Ville bo och klara sig själv

Så snart hon bedömdes klara av att flyga för sin hälsas skull, uppmanades hon att återvända till Europa. Och så blev det. Hennes mamma hjälpte henne på resan från Australien till Mallorca och där bodde hon sedan under ett år.

Mathilda längtade allt mer efter att få klara sig själv igen, som hon gjort under mer än sex år i Australien.

- Jag ville återvända till Sverige, bo själv och klara mig själv med studier och jobb och mina föräldrar gick med på det.

P-piller, stress och genetik

Först blev det rehabilitering genom öppenvården vid Danderyds sjukhus under ett år och därefter tre år på afasiskolan. Den finns på Alma folkhögskola på Liljeholmen i Stockholm. Med intensiv träning har hon fått tillbaka både talet och rörligheten i kroppen på ett fantastiskt sätt, med tanke på hur svårt skadad hon var.

Det finns uppgifter på att det blir vanligare att unga människor som Mathilda drabbas av stroke.

- Mina läkare vet inte exakt vad som är orsak till att just jag drabbades av en stroke. De har sagt att det kan bero på stress, att jag åt p-piller eller att jag kan ha en medfödd risk att få det. Nu har jag i alla fall slutat med allt som kan riskera en ny stroke, säger Mathilda Cederlund. Hon använde käpp i två år.

- Min läkare på Katarinakliniken tyckte jag skulle sluta med den. Det gjorde jag och har inte behövt den sedan dess.

Envishet kommer hon långt med

Vägen tillbaka har inte varit enkel för henne.

- Jag är envis. Fruktansvärt envis. Om jag inte klarar något först, kommer jag att klara det om jag tränar. Jag ger mig fanken på att klara saker. Jag ville återvända till Sverige och bo ensam och klara mig själv och nu gör jag det, säger hon med stolt blick.

- Och skulle jag inte klara av något efter att ha kämpat och försökt, frågar jag om hjälp. Mathilda har ett råd till anhöriga och vänner:

- Det är först när jag ber om hjälp som jag egentligen vill ha hjälp. Och om någon frågar mig, om han eller hon ska hjälpa mig, svarar jag nog oftast, "Tack, men nej tack, jag vill klara detta själv!", säger Mathilda med glimten i ögat.

Livsbejakande förhållningssätt

Familjen betyder mycket. Vi har en fin sammanhållning och den har inte minst stärkts, sedan min mamma dog i juli 2011. Vi hade samlats hos mamma och pappa på Mallorca och skulle fira midsommar. Efter någon vecka mådde hon inte så bra och kom till sjukhus, där en cancertumör upptäcktes. Bara några veckor senare dog hon.

Mathilda är konkret i sitt livsbejakande förhållningssätt.

- Jag är glad att jag lever och jag säger högt "God natt!" till mig själv varje kväll, när jag går och lägger mig. För jag vet ju inte om jag lever nästa morgon, konstaterar Mathilda krasst, men inte med sorgsen röst.

- Tvärtom. Jag är så glad att jag fått leva den här dagen också. Och det här är något alla egentligen borde tänka på, för vem vet vad som händer i morgon? Livet kan ta slut eller drastiskt förändras i nästa sekund.

Inte lägga ord i munnen

Mathilda har fortfarande svårt att hitta vissa ord och som samtalspartner frestas man att hjälpa henne att hitta det ord hon söker.

- Det kan vara irriterande om personer hela tiden lägger orden i munnen på mig, när jag inte hittar dem. Fast sker det bara någon gång då och då under samtalet, stör det mig inte.

- Jag har alltså hela tiden rätt ord i hjärnan, men munnen kopplar inte alltid direkt. Väldigt irriterande i sig, säger hon.

Blev kvitt huvudvärken

Mathilda har haft besvärlig huvudvärk då och då under sin uppväxt och sökt vård för den. Men läkarna har inte kunnat hitta någon orsak och det är inte heller konstaterat någon migrändiagnos.

- Sedan jag fick stroken, har jag inte haft någon huvudvärk och jag har heller inte ont i någon kroppsdel. Det är fantastiskt skönt, säger hon och skrattar befriat.

Förutom att hon undervisar medmänniskor i svenska och engelska håller hon föredrag om sin stroke och sin väg tillbaka. Grafisk formgivning älskar hon och det jobbar hon också med på halvtid nu.

Ökad känslighet för andras behov

Mathilda har med sig sin portfolio med exempel på sina uppdrag som grafisk formgivare. Omsorgsfullt kommer det ena alstret efter det andra fram medan hon engagerat berättar om de olika produkterna, här en affisch om en pjäs kring aboriginerna, Australiens ursprungsbefolkning.

Hon har själv fått en känslighet när det gäller att ha uppsikt över andra människor. Om någon behöver sitta ner, noterar hon det på ett helt nytt sätt och hjälper till. Det finns situationer då hon inte har något emot att få hjälp. Som i tunnelbanan i Stockholm. Men på eftermiddagarna när alla, inklusive hon själv är trötta, är det tyvärr sällan hon erbjuds sittplats trots sin funktionsnedsättning.

Vill du veta mer?

Nyhetsbrevet kommer en gång i månaden och innehåller nyheter från vår verksamhet och information om aktuell forskning inom neurologi.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Stöd forskningen om stroke

Din gåva gör skillnad.

Ge en gåva