Fysisk träning som behandling vid myastenia gravis (mg)?
I somras hölls internationella kongressen för neuromuskulära sjukdomar i Wien, Österrike. Där föreläste Anna Rostedt Punga, docent och specialistläkare, Akademiska sjukhuset, Uppsala om två svenska studier som utförts avseende konditions- och styrketräning vid mg.
Bakgrunden är framförallt att de gynnsamma effekterna av fysisk aktivitet för friska individer är väl etablerade, speciellt med avseende på så kallade livsstilssjukdomar. Dessutom leder fysisk träning till positiva effekter vid ett flertal kroniska sjukdomar såsom reumatoid artrit, kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL) och multipel skleros (MS). Vid dessa sjukdomar rekommenderas till och med fysisk träning som en del av behandlingen.
Det borde därför vara rimligt att anta att mg-patienter skulle få åtminstone liknande positiva effekter av fysisk träning som friska vuxna. Trots detta är träningsrelaterad forskning inom mg-världen sparsam och det finns inga riktlinjer för hur mg-patienter ska genomföra fysisk träning för att kunna dra nytta av de hälsofrämjande fördelarna utan risken att försämras i sin sjukdom eller utveckla mer uttalad muskeltrötthet.
Två svenska studier från vår forskningsgrupp har hittills genomförts, med 10 patienter i Jönköping och 11 patienter i Uppsala. Dessa 21 patienter med mild mg kunde samtliga genomföra ett 12-veckorsprogram på ett säkert sätt. Träningen omfattade såväl konditions- som styrketräning och varken patienterna eller forskarna kunde märka någon försämring i deras mg.
Målet med dessa studier var även att objektivt utvärdera skelettmuskelfunktionen hos mg-patienter före det 12-veckor långa träningsprogrammet. Den första tanken (hypotesen) var att ett träningsprogram baserat på allmänna träningsrekommendationer förbättrar muskelstatus hos mg-patienter. Den andra hypotesen var att måttlig konditions- och styrketräning med hög resistens förbättrar hjärtkärlriskprofilen och det upplevda välbefinnandet hos mg-patienter.
Båda studierna var prospektiva och oblandade, där varje patient utförde sin egen kontroll. Mätningar inkluderade klinisk mg-status, isometrisk muskelkraft, neurofysiologiska utvärderingar, neuromuskulärt ultraljud, fysiska prestationsbaserade åtgärder, livskvalitet, svårighetsgrad och blodprovsanalys.
Resultaten påvisade att efter träningsprogrammet förbättrades funktionella muskelparametrar (neurofysiologiska parametrar, isometrisk muskelkraft och ultraljudsmuskeltjocklek) i de proximala benmusklerna. Vidare förbättrades fysiska prestationsbaserade åtgärder såväl som den kliniska mg-undersökningen. Även ett mått på de goda blodfetterna (apolipoprotein A1) förbättrades. Dessa resultat tyder på att mg-patienter faktiskt kan förbättra sin funktionella muskelstatus som ett resultat av konditions- och styrketräning, särskilt avseende lårmusklerna.
En ytterligare studie från Danmark visar liknande resultat, med positiva effekter av 12 veckors styrketräning på maximal muskelstyrka. Sammantaget bidrar dessa studier till viktig kunskap som kan användas för att fastställa både kollektiva och individuella riktlinjer för motion för mg-patienter framöver.
Referenser:
1. Westerberg E, Molin CJ, Spörndly Nees S, Widenfalk J, Punga AR. The impact of physical exercise on neuromuscular function in Myasthenia gravis patients: A singlesubject design study. Medicine (Baltimore). 2018 Aug;97(31):e11510.
2. Westerberg E, Molin CJ, Lindblad I, Emtner M, Punga AR. Physical exercise in myasthenia gravis is safe and improves neuromuscular parameters and physicalperformance-based measures: A pilot study. Muscle Nerve. 2017 Aug;56(2):207-214.
3. Rahbek MA, Mikkelsen EE, Overgaard K, Vinge L, Andersen H, Dalgas U. Exercise in myasthenia gravis: A feasibility study of aerobic and resistance training. Muscle Nerve. 2017 Oct;56(4):700-709.