Avhandling om Kleine-Levins syndrom
Populärvetenskaplig sammanfattning av avhandlingen: Kleine-Levins syndrom är en sömnsjukdom som beskrevs av Willi Kleine 1925 och därefter utvecklades i fallbeskrivningar av Max Levin och McDonald Chritchley. De symptom som beskrevs var återkommande sömnperioder, en tendens att äta mycket i samband med dessa perioder och ökad sexdrift i samband med perioderna och, i senare beskrivningar, kognitiva och beteendemässiga störningar.
Enligt tidigare beskrivningar var patienterna återställda mellan sömnperioderna. Dessa varade i dagar eller veckor och återkom flera gånger årligen. Sjukdomen debuterade vanligtvis i tonåren och beskrevs gå över efter åtta år.
Denna avhandling beskriver diagnosens utveckling över tid och sätter forskningen i sitt sammanhang. Med det senare menas att det diskuteras hur forskningen förhåller sig till en diagnos som förändras över tid och där olika läkare kan ha olika kunskap kring och förhållningssätt till diagnosen.
De studier som ingår i avhandlingen har undersökt flera olika aspekter av Kleine-Levins syndrom. Den första studien undersökte arbetsminnet hos patienterna och kunde påvisa att det var nedsatt jämfört med friska försökspersoner, även mellan sömnperioderna.