Grundarna
Neurologi var för femtio år sedan en exklusiv specialitet och MS kallades "sjukdomen som inte finns". De neurologiska sjukdomarna betraktades som obotliga och invalidiserande, och läkarna ansåg att man inte skulle skrämma medborgarna genom att sprida kunskap.
De sjuka fanns oftast i sina hem, där de vårdades under stora uppoffringar och de levde också på kroniker- och ålderdomshem.
I den atmosfären möttes tre personer på ett konvalescenthem på Lidingö 1950 som alla led av en neurologisk sjukdom: Wilhelm Forsberg, Elna Weström och Carl-Magnus Tropp. De insåg vikten av information på området och startade Sclerosis disseminata sammanslutningen. Syftet var att upplysa allmänheten om en okänd sjukdom, MS, som i likhet med andra förlamningssjukdomar sällan behandlades.
Det tog inte mer än två år innan Göteborg anslöt sig. Konsul Herman Bursie och hans hustru Ingegerd hade en dotter med MS, Christine. En dag fick de höra talas om föreningen i Stockholm och sökte upp Elna Weström. Så här berättade Ingegerd Bursie:
- Vi hade inte väl kommit in genom dörren, förrän hon sträckte armarna emot oss och sade: 'Nu får ni ta hand om Göteborg!'.
Det var ju inte precis vad vi hade tänkt oss, vi menade bara att bli medlemmar i en redan färdig förening. Men att starta en egen var ju något helt annat.
Trots denna tvekan drog makarna Bursie igång propagandaapparaten, bl. a genom att ta kontakt med Göteborgs-Posten och Harry Hjörne. I samband med en artikel, 'Sklerosis-sjuka i Göteborg hjälper forskarna lösa sjukdomens gåta', utgick en kallelse till ett konstituerande sammanträde på Göteborgs Arbetarinstitut den 11 december 1952. Man hade väntat att ca 25 personer skulle komma. Drygt 200 intresserade infann sig!
Till ordförande valdes Herman Bursie och Ingegerd Bursie blev sekreterare. Docent Tore Broman höll vid den tiden på med att bygga upp neurologiska kliniken vid den medicinska högskolan i Göteborg. Han blev föreningens omtyckte förtroendeläkare, stod för den entusiastiska sakkunskapen, drog upp riktlinjerna för MS-föreningen och ställde sina kunskaper till förfogande, både i organisationsarbetet och vid föreningsmötena. MS-föreningen i Göteborg hade fått en flygande start.
Så var det då
Rehabilitering, hjälpmedel, rekreation, attityder, livskvalitet...
Visst har vi kommit en bra bit på vägen!
Hantverk ger resultat
Från början kallade de sig "nöjeskommitté", tjugotalet glada damer med egen förening och styrelse. Så småningom döptes den om till MS-föreningens Sykrets, sedermera NHR-Göteborgs Sykrets, som har haft en mycket stor betydelse för NHR-Göteborg. Eller som verksamhetsledaren uttryckt det: "De har dragit in miljoner till föreningen!"
I början gick pengarna till föreningens sommarverksamhet på förhyrda rekreationshem. När Strannegården planerades och togs i bruk ville Sy-kretsen att pengarna skulle gå dit, och det har de också gjort.
Damerna i Sykretsen träffades en gång i veckan och handarbetade: broderade, stickade, virkade, sydde lapptäcken och gjorde pappersblommor och tennsaker inför årets basarer. Dessa ägde rum på hösten och på våren i olika lokaler: på Valand och Palace Hotell, i S:t Jakobs kyrka på Parkgatan, i Trefaldighetskyrkan på Norra Allégatan och slutligen i NHR-Göteborgs hus.
Inför basarerna bad Sykretsen om tillstånd att få sitta i affärer och på banker med sina alster och sälja lotter på de mest åtråvärda objekten. Där fanns de dagligen på kontorstid i ungefär en vecka på varje ställe och gjorde därmed reklam för såväl alstren och basaren som själva föreningen.
I många år delade Sykretsen också uppgiften med Besöksverksamheten att arrangera de uppskattade månadsträffarna i olika lokaler i stan: Flickläroverkets frukostrum, Landalagården, Forum på Guldheden, Högsbo sjukhus och slutligen på Dalheimers Hus.
Under 15 år, 1981 till 1996, var Brita Esselius administrativt ansvarig för Sy-kretsen:
– Det var mycket arbete med det hela och särskilt inför basarerna. Då var GELBORN-bröderna alltid behjälpliga med en stor lastbil, som kom kvällen innan och körde bord och lådor med varor. Sedan arbetade vi i två dagar med försäljning och lotteriverksamhet. Vi hade också kaffeservering med hembakta kakor och försäljning av kakor.
– Det har alltid varit roligt och en mycket god stämning kamraterna emellan. Var och en visste sin plats, det var samma personer som sålde de fina handarbetena, samma som sålde de stickade varorna, andra kokade alltid kaffe och bredde smörgåsar. Man behövde alltså inte kivas varje gång!