Att uppfylla sin dröm om Vita bandet.

Drömmen startade redan när jag läste en ­artikel om Vita bandet i tidningen UTE ­magasinet 2014. Då var det två personer som hade skidat hela svenska fjällkedjan och deras berättelse fångade min nyfikenhet och lust att bara vara ensam i fjällen.

Utforska delar av ­fjället som troligtvis inte många besökt ­tidigare.

Där väcktes en dröm och en vilja att vara ett med naturen i fjällmiljö. Att utforska ­områden utanför markerade fjällleder, likt Roald ­Amundsen. Att få äventyra på egen hand och möta sina egna farhågor ensam i naturen. Spänningen, mystiken och att bli berörd av ­naturens egna krafter och att få somna under en klar himmel och se stjärnorna. Tystnaden är lika magisk ibland, man behöver inte säga ­något utan bara vara här och nu.

 

Jag kommer från en liten by i ­Norge som heter Rjukan. Lilla samhället Rjukan hade en betydande roll under andra världs­kriget, då hjältarna från Telemark saboterade försöken att producera tungt vatten (atombomben). Det är en egen historia för sig.

Min berättelse är om hur jag valde att anmäla mig till fjällfararnas vita band, ett skidäventyr att skida 130 mil genom hela svenska fjällkedjan i en kall, snöig och isig vintermiljö.

Jag jobbar som elektriker i min vardag och under en vanlig arbetsvecka 2022 tillkommer en enorm smärta i ansiktet. Det första jag tänker är ju, att jag har en enorm tandvärk och måste akut till tandläkaren.

Väl hos tandläkaren konstaterar man att jag inte har något hål i tänderna eller andra tandrelaterade problem. Där började den hemska resan att få diagnosen MS som är en neurologisk diagnos. Den påverkar hela kroppen och kan göra så att man får svårt att gå och röra sig som tidigare.

Livet vänds upp och ner och allt är inte lika självklart längre. Jag har två barn och en fru att ta hand om, och att bli sjuk nu var det värsta som kunde hända. Livet man tar för givet försvinner lika snabbt som det kommer. Jag har genomgått rehab för min MS, dvs bott på ett sjukhus under 13 veckor för att lära mig leva med min sjukdom och hur jag skall hantera den med hjälp av arbetsterapeut, fysioterapeut, läkare och sköterskor.

Jag har idag, 2025, kommit en bit på vägen med att lära mig att leva med min MS. Jag har drabbats speciellt hårt av något som heter ”mental fatigue” och det drabbar alla som får sjukdomen fast i olika grader av styrka. För att förklara det enkelt är det en kraftig form av hjärntrötthet. Du kan alltså inte vila dig tillbaka i form, hjärnans kapacitet är inte 100 % längre i batteriet, utan det ligger numera på 50 % i full kapacitet. Därav är jag kraftigt begränsad av vad jag orkar i en vardag full av ljud, intryck eller stimmig miljö.

Jag är dessutom stelare i leder och muskler men jag vill inte vika mig för sjukdomen utan jag vill ­kämpa för att kunna ta hand om min ­familj och fortsätta göra äventyr i mitt liv.

Sagt och gjort så är jag redo ­inför mitt livs största utmaning, att skida vita bandet 130 mil i en vinter­xpedition. Jag står redo mer eller mindre med glädjekänslor och rädsla över hur jag klarar mitt äventyr med min sjukdom. ­Starten sker i Grövelsjön första veckan i februari 2027.

Jag räknar med att äventyret skall ta cirka 60 dagar, men det kan ju självklart ta längre tid då det är svårt att planera inför fjällvädret som kan ändra sig snabbt och då får man anpassa sig till de nya förhållandena. Man kanske ligger insnöad i tältet några dagar och då tar det ju självklart längre tid eller att man behöver fler vilodagar för att återhämta sig. Man kan planera för mycket under sitt äventyr men vädrets makter kan man inte styra över.

Säkerheten går alltid först, därför har jag också med mig en satellitmottagare så jag kan nå fjällräddningen vid en nödsituation. Den registrerar dessutom all min rörelse vilket gör att man hela tiden kan se vart jag är någonstans och att min färdväg registreras i en karta.

En vanlig GPs telefon i fjällen kan man inte lita på, till 99 % av fallen där jag skidar kommer det att vara en begränsad täckning. Att lämna sin färdväg till nära och kära gör man alltid innan man tar sig någonstans i fjällen, viktigt att veta om man eventuellt inte når sina deletapper inom den utsatta tid man tänkt, så att de kan larma fjällräddningen.

Även om jag inte skulle nå hela vägen fram till mitt mål i Treriksröset, det vill säga den nordligaste gränsen mellan Sverige, Norge och Finland, så är jag väldigt nöjd och stolt. Med min sjukdom så har jag redan klarat halva resan mentalt och det är att acceptera och våga ta sin an en sådan utmaning.

Jag kommer att kämpa för mig själv, min familj, och alla med MS som inte har den möjligheten att genomföra ett sådant äventyr.

Att uppmärksamma sjukdomen under mitt äventyr betyder mycket för mig då många människor inte vet vad MS är. Säger man ordet cancer vet alla vad det är för sjukdom, men det är inte alla sjukdomar som det pratas lika mycket om. MS kan vara en väldigt aggressiv sjukdom om man har otur. Jag vill också uppmärksamma vår egen Neurosjukvård på alla de positiva effekter som kommer med att bara vistas ute i naturen. Det pratas det inte alls om på något område, enbart mediciner i förebyggande syfte. Att ge varje människa hopp och glädje är också en medicin. Att kunna samlas runt en lägereld med kanske en bulle, kaffe och bara umgås. Det behöver inte vara en strapats, ett äventyr är vad man själv väljer att det skall vara. För kanske någon som aldrig varit i skogen eller fjällen är det enbart ett äventyr att njuta av landskapet och all frisk luft.

Det finns väldigt mycket rullstols- anpassade stigar i hela Sverige, enkel framkomlighet ger möjlighet till att umgås i naturen tillsammans.

Jag vill med mitt äventyr inspirera alla människor, unga, gamla, friska och sjuka, att de inser att det aldrig är för sent att försöka. Även om man inte lyckas första gången, så försöker man igen och anpassar vistelsen efter sina förutsättningar.

Äventyrliga hälsningar 
Kjetil Nicander – MS Äventyrare
Mobil 0708-93 06 60

         

Träning i skogen inför äventyret i fjällen - Foto: Patrik Blom 2025