Semester med personlig assistans – om avtalet tillåter

Denna artikel handlar om vikten av att skriva ett avtal med sin assistansanordnare, d.v.s. med den man väljer som utförare av den personliga assistans man blivit beviljad.

Exemplet är hämtat från verkligheten, från en kontakt jag haft under drygt ett års tid med en familj i södra Sverige. Vi kan kalla dem familjen Svensson. De har bett mig att berätta om deras historia för att andra ska kunna dra lärdom av den. Personerna heter i verkligheten något annat.

Familjen Svensson
Familjen Svensson som består av Erik och hans fru Eva samt deras barn, bor i en stad i södra Sverige. Erik lider sedan ca 20 år tillbaka av MS, sedan några år av progressiv form. Sjukdomen har gjort honom rullstolsburen och nästan helt blind. Erik tillhör en av personkretsarna vilka kan få stöd via LSS, d.v.s. lag om stöd och service för vissa funktionshindrade. LSS-lagen skall tillförsäkra personen goda livsvillkor. Försäkringskassan har sedan tidigare beviljat honom assistansersättning med ca 10 timmar/dygn, d.v.s. 70 timmar/vecka, för hans omfattande hjälpbehov. Erik har valt att ha kommunen som anordnare av assistansen.

Resplaneringen igång!
Familjen börjar under hösten 2010 att planera för en utlandsresa till ett populärt resmål i Asien under 14 dagar i januari 2012. Tidigare reste de mycket och har varit i många delar av världen tillsammans. Sedan Erik blev rullstolsburen har Eva fått resa ensam, vilket känns fel då de är en familj och Erik också vill kunna vara delaktig i deras gemensamma liv. Han har på senare år alltmer känt av hur sjukdomen påverkar honom både fysiskt och psykiskt, och känner ofta att aktiviteter "ändå inte är någon idé". Tanken på den kommande resan får honom dock motiverad och han börjar träna upp sig inför den på eget initiativ, på ett sätt som aldrig tidigare skett.

Eftersom Erik under vistelsen utomlands, i en ny och för hela familjen okänd miljö, kommer att behöva mer hjälp än hemma i Sverige ansöker han om utökad personlig assistans. Denna får han då ansöka om från sin kommun. Han begär ca 3 tim/dygn i extra assistans, utöver de 10 tim/dygn han redan har, d.v.s. totalt 13 tim/dygn. Egentligen har Erik ett större behov av hjälp än så, men familjen vill gärna klara sig åtminstone en del på egen hand, trots att Eva själv har egna sjukdomar vilket påverkar hennes möjligheter att hjälpa sin man.

För att kunna ha råd att göra resan ansöker familjen även om att kommunen ska stå för kostnaden för den personlige assistentens resa och uppehälle på resmålet. Pengarna kan då tas från den del av assistansersättningen, "assistansomkostnadsdelen", som är avsedd till omkostnader för den personliga assistenten.

Ansökan om utökad assistans, samt ersättning för assistentens resa och uppehälle, lämnar de in till kommunen i november 2010. Det är alltså i det läget 1 år och 2 månader kvar tills tidpunkten för resan.

Första kontakten med Neuroförbundet (tidigare NHR)
Det är i samband med ansökan som Eriks fru Eva för första gången tar kontakt med mig för rådgivning. Då diskuterar vi framför allt hur man i domstolarna bedömer rätten till personlig assistans vid utlandsvistelser (vilket enligt de domar jag letar upp och går igenom är lite olika). Jag undrar också om de har skrivit något avtal med kommunen när Erik började få personlig assistans genom dem. Jag uppmanar dem att ta kontakt med kommunen och be om att få en genomgång av hur kostnaderna för Eriks assistans är fördelade, bl a assistansomkostnaderna.

Erik har 2009 skrivit ett avtal med kommunen, när han valde dem som assistansanordnare. I en bilaga till avtalet står att assistansersättningen ska täcka sådant som löne- och administrationskostnader, utbildningskostnader samt olika omkostnader för assistenterna. Omkostnaderna kan då – enligt föreskrifterna – bl a handla om avgifter för aktiviteter eller kostnader vid resor som assistenten gör tillsammans med Erik. I avtalet finns dock inte specificerat hur dessa kostnader ska fördelas mellan de olika posterna. Vad detta i praktiken betyder upplyser ingen familjen om när avtalet skrivs.

Svar från kommunen
I slutet av december 2010 får de svar från kommunen på sin ansökan. Kommunen anser i beslutet att "en utökning av behovet av assistans på resmålet är rimlig" för att Erik ska tillförsäkras goda villkor enligt LSS. I beslutet beviljas därför Erik en utökning av sin personliga assistans från 10 till 13 tim/dygn under tiden på resmålet. Därmed är själva hjälpbehovet "säkrat".

När det gäller kostnaden för assistentens resa och uppehälle blir det dock avslag. Kommunen anser att dessa omkostnader för assistenten "ej är en insats enligt LSS". Erik hänvisas i stället till att ansöka om ekonomiskt bistånd (försörjningsstöd), d.v.s. det man i folkmun kallar socialbidrag, från kommunen. Problemet för familjen är dock att de – liksom många andra "Svenssons" – bor i en bostad de själva äger. Därför skulle en ansökan om försörjningsstöd knappast beviljas, om de inte först säljer sin bostad.

Familjen tycker det är konstigt att kommunen först håller med om att Erik behöver utökad personlig assistans för att klara av resan, för att i nästa skede avslå ansökan gällande kostnader för assistentens resa och merkostnader. "Det är ju i praktiken ett helt avslag" resonerar de.

I praktiken har inte familjen råd att betala assistentens resa och uppehälle under de två veckorna, och att sälja bostaden är knappast ett alternativ. Ska de nu pga. kommunens beslut inte kunna åka i väg på resan?

Överklagan - ny kontakt med Neuroförbundet
De börjar därför i slutet av december 2010 att skriva på ett överklagande av kommunens avslag när det gäller omkostnaderna. Jag har under denna tid löpande mailväxling med dem, för att bl a ge råd kring tidigare domar som fattats i liknande ärenden, som man då skulle kunna hänvisa till inför domstolen Förvaltningsrätten. I mina ögon är det tydligt angivet i förarbetena till LSS (som visar vad man avsåg med själva lagen) att resekostnaden ska kunna täckas av omkostnadsdelen i assistansersättningen.

I LSS-lagen framgår dessutom att insatser enligt LSS ska vara avgiftfria för individen (med ett par undantag som inte rör Eriks typ av ärende). Kommunen har heller inte i beslutet ifrågasatt att Erik tillhör LSS, eller hans och familjens behov av själva resan, utan bara ansett att de extra kostnaderna inte är en del av LSS.

Ungefär vid denna tidpunkt diskuterar vi också valet av assistansanordnare och om att man, om man inte är nöjd med den man har, kan byta anordnare av assistansen. Familjen är dock i detta skede tveksam till att byta, då de trivs med assistenterna kommunen anlitat åt dem.

Överklagandet till förvaltningsrätten lämnar de så småningom in i januari 2011. Det är då ett år kvar till resan.

Vad har hänt med pengarna?
Ungefär samtidigt får de av kommunen en redovisning av hur de pengar som är till för Eriks personliga assistans används. Kommunen kan i redovisningen visa på att de har avsättning för alla pengar som hör ihop med Eriks assistans - trots att Erik inte använt, som Eva uttrycker det "en enda krona till det som omkostnadsdelen ska vara till för". I kommunens redovisning framgår bl a att ca 10 % av pengarna avsätts till administration, chefer, IT etc.

Det är dessutom tillåtet för kommunen att avgöra fördelningen av kostnaderna. I den proposition (2007/08:61) som tar upp regler kring kostnader för assistans står nämligen beskrivet att "Inom ramen för det fastställda beloppet får den ersättningsberättigade eller den som denne köper assistans av (d.v.s. i Eriks fall kommunen) avgöra hur stor del av beloppet som ska användas till lön och andra omkostnader".

Hos försäkringskassan finns det visserligen riktlinjer som säger att löne- och lönebikostnader (t.ex. sociala avgifter, premier för försäkringar) ska svara för 87 procent av timbeloppet och övriga kostnader för 13 procent. När det gäller omkostnader för assistenter är riktlinjerna att 1-2 % av timbeloppet ska användas till assistansomkostnader. Detta är dock inget som vare sig kommunerna eller andra anordnare av personlig assistans måste hålla sig till. I ovan nämnda proposition (2007/08:61) uttalas om riktlinjerna att "Men eftersom det enbart är ett allmänt råd ska det också betraktas som en vägledning till den ersättningsberättigade och assistansanordnare om hur ersättningen kan användas. Det finns alltså inte något absolut krav på att dessa poster ska ingå.. Hur assistansersättningen används är således en fråga mellan den ersättningsberättigade och assistansanordnaren"

Under 2010 är timbeloppet 252 kr per timme assistans som man är beviljad. Erik, som är beviljad 70 tim/vecka i assistans, borde alltså – i alla fall enligt riktlinjerna - ha ca 300 kr/vecka, eller 15 600 kr/år, som han ska kunna använda till liknande omkostnader.

Svar från domstolen
I maj 2011 kommer så domen från förvaltningsrätten. Enligt domstolens bedömning är kostnaderna för assistenters resor ett exempel på vad som ska ingå i assistansersättningens timbelopp enligt LSS, d.v.s. tvärtemot kommunens uppfattning. Man kan säga att domstolen går på vad familjen velat - och jag hävdat - är det riktiga.

Efter domen - tillbaka till kommunen
Med domen i handen går familjen tillbaka till kommunen. Denna vill dock inte betala ut några pengar för assistentens resa och uppehälle. Kommunen har ju redan visat på avsättning för pengarna till andra kostnader som har med Eriks assistans att göra. Pengarna finns så att säga inte längre.

Familjen har därmed inget att sätta emot. De försöker under sommaren och hösten 2011 förgäves begära ut ersättning från kommunen. Nu börjar ju dessutom tidpunkten för resan närma sig. De kan inte heller överklaga domen i förvaltningsrätten vidare till kammarrätten, eftersom ju förvaltningsrätten i princip bifallit det familjen önskat.

Det hela är också en fråga om vilket planeringsansvar en kommun kan sägas ha, för kostnader som denna. Erik har ju ansökt om att få ersättning för assistentens resa och uppehälle mer än ett år innan resan skulle äga rum.

Vad säger tillsynsmyndigheten?
Den som har tillsyn över den verksamhet som bedrivs enligt LSS är Socialstyrelsen. Denna ska, enligt 26 § i LSS-lagen, granska "att verksamheten uppfyller krav och mål enligt lagar och andra föreskrifter".Om det "förekommer ett missförhållande som har betydelse för enskildas möjligheter att kunna få de insatser de har rätt till, får Socialstyrelsen förelägga den som svarar för verksamheten att avhjälpa missförhållandet. Föreläggandet får förenas med vite".

Jag tar därför för familjens räkning kontakt med Socialstyrelsen i november 2011, för att få höra deras syn på planeringsansvaret. Svaret från Socialstyrelsen blir, något undanglidande, att "frågor om avtalstolkning i första hand får lösas i samråd mellan parterna, vid behov efter kontakt med juridiskt biträde. Socialstyrelsen är en expert- och tillsynsmyndighet. Det innebär att vi normalt inte gör individuella bedömningar".

Detta innebär att över ett års vedermödor för familjen i otaliga kontakter med kommunen och överklagan i domstol därmed är över. Det har endast resulterat i en surt förvärvad kunskap om att de borde avtalat med kommunen vad de skulle kunna få använda omkostnadspengarna till.

Ingen upplyste dem om vad det avtal de skrev med kommunen egentligen betydde, d.v.s. att kommunen hade rätt att fördela kostnaderna efter eget huvud, och inte var tvungna att planera för Eriks resa, trots att denna låg mer än ett år framåt i tiden då han ansökte om att få omkostnaderna betalda.

Slutsatser - skriv avtal!
Vad kan man då lära av familjen Svenssons historia?

Ja, dels att beslut från myndigheter inte alltid är riktiga (enligt vare sig LSS-lagen eller andra lagar). Förvaltningsrätten gav ju familjen Svensson rätt i sak. Utifrån de kontakter jag har med NHR-medlemmar har jag förstått att många inte tror att det är någon idé att stångas med en kommun om de får ett nej, och att "kommunen har väl förmodligen rätt". Det finns en grad av myndighetstillit som ibland visar sig helt felaktig. Då medlemmen väl hör av sig till oss på Neuroförbundet kan det redan vara för sent att överklaga ett avslag.

Vidare blir lärdomen att om man ska ut på semester eller långresa och är i behov av personlig assistans bör man ansöka om denna i så god tid som möjligt, och detta oavsett om man skrivit ett avtal med sin assistansanordnare ang. assistanserättningen eller inte. Det förekommer att rättsprocesser - liksom i familjen Svenssons fall - tar över ett år, eller ännu längre, från ansökan till det att domstolen avgjort det hela. Kommunen eller försäkringskassan kan dessutom försöka överklaga ett beslut i förvaltningsrätten vidare till kammarrätten, vilket kan leda till ytterligare ett halvår i domstol. Då kan ju i värsta fall tidpunkten för en inbokad resa ha passerat..

Den viktigaste lärdomen är dock denna: gör upp ett avtal med din anordnare om reglerna kring assistansomkostnadspengarna och hur dessa ska användas! Avtalet bör bl a innehålla

– en gemensam syn på vad som ska anses vara en assistansomkostnad

– hur och när dessa omkostnadspengar ska komma dig som assistansberättigad tillhanda (t.ex. regler för handkassa eller redovisning mot kvitto).

– hur ni gemensamt ska lösa ev. tvist kring vad som ska anses vara en assistansomkostnad.

Observera också att det finns skattemässiga regler på området. Här gäller det att de kostnader som den assistansberättigade har verkligen är kostnader för den personliga assistenten, och inte kan ses som en gåva från assistansanordnaren. Vid en utlandsresa gäller också att den personliga assistenten behöver arbeta en viss tid för att inte resan ska anses vara en skattepliktig förmån. Det kan därför vara idé att kontakta Skatteverket innan resan.

Slutet gott - åtminstone för familjen Svensson!
Och familjen Svensson då, hur gick det för dem? Jo, de bytte till slut, under hösten 2011, till en annan assistansanordnare. De skrev omgående ett avtal kring omkostnaderna med denna, och kom till slut i väg på den efterlängtade resan till Asien, i sällskap med en personlig assistent…

Magnus Andersson
Koordinator Neuroförbundets rättsombud