Idag är jag ledsen och besviken. På livet. Att det blev så här. Mitt liv skulle precis ta fart och jag skulle blomma ut. Så blev det inte. Inte alls. Istället fick jag ALS. Istället stannade mitt liv och jag vissnar. Jag sitter här hemma och funktion efter funktion tas ifrån mig utan att jag kan göra något åt det och jag blir mer och mer beroende av andra för att klara mig själv och min vardag. Ingenting kan längre ske spontant. Inte ens en liten kaffe.

Mitt livsrum krymper alltmer.

Jag saknar mig. Jag saknar min kropp. Jag saknar mitt liv.

Vad ska jag göra nu? Ska jag bara sitta här och vänta på Döden?

Nej! Nej! Nej!

Jag måste öppna ett fönster! Jag måste öppna många fönster och släppa in frisk luft. Frisk luft och liv. Jag måste fylla min kropp med nytt liv och nya tankar. Jag vill leva!

Visst, livet blev inte som jag tänkt. Det blev något helt annat. Kanske kan det bli något bra.

Sorgen måste få finnas. Besvikelsen likaså. Men den får inte äta upp mig och beröva mig livsvilja och glädje. För någonstans mitt i allt detta finns jag kvar och jag vill leva ett fantastiskt liv med kärlek, glädje, mening och närvaro.

Jag har mig själv, min familj, mina vänner, mina djur.

Jag är rik.

Vad mer behöver jag? Egentligen.