Alla reagerar olika

Självfallet är det oundvikligt att reagera vid besked om en neurologisk diagnos. I början, innan allt har sjunkit in, är det också naturligt att låta diagnosen ta en större plats. Alla som får ett sådant besked hamnar dock inte i en kris. Men de flesta kan nog känna igen sig i det som kallas krisreaktioner och krisbearbetning.

De här reaktionerna är inte utmärkande för narkolepsi utan drabbar nästan alla som upplevt något svårt och omvälvande i livet. Vid en diagnos som narkolepsi, där diagnosen debuterar redan hos barn och unga vuxna blir föräldrar också särskilt påverkade.

Chockfasen

Den första tiden efter att diagnosen ställts brukar kallas chockfasen. Under den här perioden, som kan pågå i några veckor, uppkommer ofta tankar som "det här gäller inte mig, "de måste prata om någon annan". Det kan också vara svårt att ta in ordet narkolepsi.

Reaktionsfasen

Efter den första chockfasen inträder reaktionsfasen. Tillsammans brukar chock- och reaktionsfas omfatta cirka 4-6 veckor. Reaktionsfasen påminner om chocken men nu är det vanligt att också försvara eller värja sig mot det inträffade. Det kan ibland innebära att man förnekar sin det som hänt "det här är inte sant".
Ofta uppkommer också känslor av sorg, skam och ovisshet och inte minst frågor som varför just jag. Andra reaktioner kan vara att förtränga sina känslor helt.

Bearbetningsfasen

När sanningen väl sjunkit in, brukar som kallas bearbetningsfasen inträda. Frågorna och känslorna dominerar fortfarande, men man angriper dem nu på ett mer konstruktivt vis. I det här stadiet är det viktigt att alla funderingar och oro får komma fram. Det kan ske genom att prata med någon annan.
Det är också både naturligt och tillåtet att vara arg på sin diagnos, att gråta, skrika och uttrycka frustration. Ibland kan det i den här fasen låsa sig och känslorna kommer inte ut. Då är det bra att få hjälp och stöd.

Nyorienteringsfasen

Efter det första året brukar de flesta acceptera situationen och diagnosen ses snarare som en del av livet än som en överskuggande chock. Det här brukar benämnas nyorienteringsfasen. Självklart kan man känna ångest och oro. Ibland uppstår även depressiva symptom, särskilt om man fastnat i en kris.

En person som fått en depression känner sig ihållande nedstämd och ledsen under flera veckor. Han eller hon brukar heller inte ha något större intresse varken för omgivningen eller för andra människor. Den kan också yttra sig genom att man till exempel inte orkar företa sig några normala aktiviteter eller att man känner skuld och skam. Det är heller inte ovanligt med bristande aptit och sömnsvårigheter. Kroppsspråket kan bli mer livlöst.

Om man känner sig deprimerad eller misstänker en depression är det viktigt att söka vård. Ibland är det någon närstående som reagerar och hjälper till att söka vård. Ibland kanske någon närstående reagerar och hjälper till att söka vård. Vid en depression kan antidepressiva läkemedel under en period vara nödvändigt och/eller samtalsstöd eller terapi i någon form.