Symptom vid lösningsmedelsskada

Man skiljer mellan akuta och kroniska effekter vid en lösningsmedelsskada. Akuta besvär minskar när exponeringen upphör och ger inga bestående men. Kroniska effekter ger en mängd bestående symptom som påverkar hela livssituationen.

Akut effekt kännetecknas av berusningskänsla, yrsel, trötthet, illamående, kräkningsanfall och akut minnespåverkan. Dessa besvär brukar minska när exponeringen upphör och ger oftast inga bestående besvär.

Kronisk effekt efter höggradig exponering under lång tid (minst 10 år) ger en mängd symtom från det centrala nervsystemet: minnes- och koncentrationssvårigheter, trötthet, irritabilitet, ängslan, ökad stresskänslighet, yrsel, hjärtklappning, nedstämdhet, sömnrubbningar och personlighetsförändring. Livskvaliteten kan framför allt försämras av den snabba, svåra uttröttningen och svårigheten att ta in olika intryck, att minnas det som sagts vid tidigare sociala kontakter. Detta gör att fritidssysselsättningar och umgänge med familj och vänner påverkas och man kanske undviker sociala sammanhang.

Symptom från perifera nervsystemet
Skador på perifera nervsystemet yttrar sig som domningar, stickningar, "myrkrypningar", nedsatt känsel, ibland även värk och muskelsvaghet i armar och ben.

Nya lösningsmedel kan ge överkänslighet mot lukt
Nyare typer av lösningsmedel som är "snällare" mot hjärnan kan istället ge överkänslighet för lösningsmedelslukter. Man mår dåligt av lukterna på arbetet och blir yr och illamående. Känsligheten kan även sprida sig så att hygienprodukter och annat i omgivningen blir besvärande. Många som har astma eller allergi får besvär med irritation i ögon, näsa och luftrör av lösningsmedelsångor.

 

Filmens deltagare Bodil Carlstedt Duke:
När det gäller lösningsmedelsskador så börjar de med akuta symptom, och det är många som beskriver det. Det är om dessa vi ställer frågor när vi har en patient med en misstänkt lösningsmedelsskada. Ofta uppträder symptomen som en berusningseffekt i vissa situationer i arbetet. Man kanske får akut minnespåverkan och hittar inte bilen till exempel. Sådana här akuta tillfällen kan vara ganska frekventa och därmed ökar ju också risken för att de här skadorna ska bli "mer kroniska". För det är nog så att det finns en gradvis övergång från de här akuta tillstånden där man återhämtar sig och till det att man inte riktigt återhämtar sig, utan utvecklar ett kroniskt tillstånd

Sedan är det ofta så att när man väl kommer till utredning, när man väl tar tag i det här, då har det gått så långt att då har man sina skador. Det som den drabbade själv märker är att minnet inte fungerar som det ska. Det är svårt att koncentrera sig, man är trött, man blir lättirriterad. Det här kompenserar man för, man börjar skriva minneslappar, man kontrollerar att man har låst dörren och bilen, och man hittar på metoder för att det inte ska märkas att man kommer ihåg sämre.

Gradvis process
Det är en gradvis process, så att ibland anpassar man sin tillvaro så att man inte riktigt själv heller förstår att det är någonting som inte riktigt är rätt. Då kan det vara de anhöriga som reagerar. Det här att man glömmer födelsedagar, man glömmer möten, man kanske träffar någon ute på stan och ska berätta det när man kommer hem. Då har man ingen aning om vad personen sa eller vad det var man skulle berätta när man kom hem.

Man kanske brukar läsa böcker, men klarar inte av det längre, för man kommer inte ihåg vad förra kapitlet handlade om. Man måste ständigt bläddra tillbaka och det blir så jobbigt att man lägger av med att läsa böcker. Även tidningar kan bli svårare att läsa. Man kan läsa rubriken och inledningen men att läsa en hel artikel blir för jobbigt.

Går det riktigt långt så påverkas även tv-tittandet. Man kanske är jätteintresserad av sport och matchen och den som vann och sådär. Sedan ska man berätta för någon, men kommer inte ihåg hur det gick. Sådana här symptom är ju väldigt oroande. Det är ju inte så kul att känna att hjärnan inte fungerar.

Då är det vanligt att man blir deprimerad. Man blir nedstämd, orolig och man förstår inte vad som händer. Man sover dåligt och sedan den här tröttheten, man tål inte lika mycket längre. Och det är det här som personerna själva och omgivningen märker.

Problem med jobbet
Problemet är att arbetsgivaren också märker det. Det fungerar inte på jobbet längre. Om man är målare så kanske man missar grundmålningen. Man målar ett fönster och man målar tre sidor istället för fyra. Arbetsgivaren börjar undra om personen kanske tittar lite för djupt i flaskan nu för tiden utan att förstå vad som egentligen har hänt. Har man en bra arbetsgivare så kan det bli en dialog, man kan få stöd att gå vidare och söka hjälp för problemen. Risken är större när man är egenföretagare, när man är beroende av sina kunder och de börjar undra hur det är egentligen. Vi kanske ska anlita en annan firma för det här verkar ju inte fungera? Så det kan bli väldiga problem på arbetet.

Det här är en gradvis process och den dag man sätter diagnosen lösningsmedelsorsakad hjärnskada, eller kronisk toxisk encefalopati som vi kallar det nu för tiden, då kan man inte längre jobba, det fungerar inte.

Känslighet för andra ångor
De problem med lösningsmedel som vi ser idag är inte så mycket påverkan på hjärnans funktioner, utan mer den här irritativa effekten som moderna lösningsmedel har, trots att de är snällare mot hjärnan. Många får irritationsbesvär, ögonirritation, nästäppa, rinit, hosta, heshet och astmatiska besvär. Den stora andelen allergiker och astmatiker i samhället finns ju också på de här arbetsplatserna och de får naturligtvis besvär av just de här ångorna.

Sedan är det också många som utvecklar en känslighet för lukten av lösningsmedel och mår dåligt på arbetet på grund av detta. De kan också må dåligt av lösningsmedel på andra håll, få svårigheter att tanka bilen eller när frun målar naglarna. Så det som börjar med en känslighet på jobbet av lösningsmedelsångorna, kan sprida sig så att även rakvatten och hygienprodukter och allt annat i omgivningen blir besvärande.

Det är viktigt att utreda, ta hand om och hjälpa de här personerna att lära sig att hantera symptomen. Annars finns det risk att det blir en allmän sjukdomskänsla. Symptomen tar över så att man inte fungerar alls. Det här är något som psykologisk, kognitiv beteendeterapi har visats sig kunna avhjälpa.