Att ställa diagnosen lösningsmedelsskada

Det är viktigt att söka sig till läkare vid symptom från det centrala eller perifera nervsystemet, inte minst för att utesluta andra sjukdomar. Om det finns misstanke om lösningsmedelsskada kan läkaren remittera till en yrkesmedicinsk klinik för diagnostik.

Vid en yrkesmedicinsk klinik kontrollerar läkaren vilka symptom som finns. En kroppsundersökning och en medicinsk utredning görs med bland annat blodprover för att utesluta andra sjukdomar som orsak till aktuella symptom. En yrkeshygieniker går igenom vilka lösningsmedel man varit utsatt för, hur mycket och under hur lång tid. Om frågeställningen är kronisk hjärnskada och exponeringen bedömts som tillräckligt hög för att kunna orsaka skada, och om symptombilden stämmer och andra sjukdomar uteslutits, görs minnestester hos en psykolog. Bekräftar dessa en påverkan på hjärnans funktion är diagnosen nästan klar. Då behövs bara en undersökning av hjärnan, som till exempel datortomografi. Om den ser normal ut sätts diagnosen kronisk toxisk encefalopati.

Vid utredning avseende besvär från det perifera nervsystemet är också den yrkeshygieniska utredningen viktig eftersom det endast är vissa lösningsmedel som kan orsaka nervpåverkan som vid så kallad polyneuropati. I utredningen ingår en neurofysiologisk undersökning av nervfunktionen i armar och ben.

 

Filmens deltagare Bodil Carlstedt-Duke:
Det är väldigt många frågor som vi ställer inom Arbets- och miljömedicin. Om hur det började, vilka symptom som finns, och hur man har försökt lösa problemen med minneslappar rent strategiskt. Bara genom att ha patienten på rummet och höra hur personen svarar på frågorna får jag som läkare en bra bild av hur hjärnan fungerar. Jag kan redan då göra bedömningen att det är misstänkt, eller det verkar mer vara ett luktkänslighetsproblem.

Vi går också igenom provsvaren som prov som tagits, och är det så att den här personen inte är adekvat utredd tar vi prover själva för att täcka in andra eventuella orsaker till att man mår dåligt. Vi kopplar också in våra yrkeshygieniker. De går igenom vad har man jobbat med, vilka ämnen har man hanterat och hur många timmar om dagen man har exponerats för ämnena. Om yrkeshygienikern kommer fram till att här har det under tio år eller mer förekommit en ganska hög exponering för lösningsmedel varje dag, ja då tycker vi att det kan det finnas en risk för att det är lösningsmedelsexponeringen som är orsaken till skadan.

Om symptombilden stämmer, det är de här typiska symptomen, vi har inte hittat någon annan förklaring och vi har en hög exponering, då kopplar vi in en psykolog vid Arbets- och miljömedicin som gör ett minnestest. Beroende på hur personen svarar mot de här testerna så ser vi om det är en bild av en typsik lösningsmedelsskada.

Det är som ett pussel, man lägger olika bitar och alla bitar behövs för att få fram pusselbilden. Vi kanske har rätt symptombild, tillräcklig exponering, ett psykologtest som visar tecken på skada, men ändå måste vi kontrollera att det inte är någonting annat. Och då behövs det en röntgen eller en magnetkameraundersökning av hjärnan. Om den är helt normal, ja då kan man sätta diagnosen lösningsmedelsskada. Varken röntgen, magnetkamera eller SPECT-undersökning kan visa lösningsmedelsskador. Förändringarna i hjärnan är helt enkelt för små för att synas med de undersökningsmetoder vi har idag.