Att tala om sin diagnos

Det viktigaste är dock att själv bestämma när man tycker det är dags att prata eller för den delen att inte prata om den. Visst kan det kännas skönt med människor som frågar hur man mår, men det är viktigt att vänskapsrelationen inte domineras av diagnosen.

Ibland kan situationen också vara den motsatta att vännerna inte orkar eller vågar nämna ordet cp. Att själv ta upp ämnet och avdramatisera det hela är då en god idé. Genom att vara öppen mot sin omgivning och förklara förutsättningarna och vilka förväntningar familj och vänner kan ställa minimeras missförstånd och frustrationer.

Tyvärr har cp haft en negativ klang under senare år. Barn i skolan har använt det som skällsord när det tycker att kompisar är dumma. Därför kan det i många fall vara bra att barnet och föräldrarna får grundlig information om cp och de funktionshinder skadan kan innebära så att de sedan kan föra kunskapen vidare till kamrater på dagis och i skola, till lärare och andra vuxna i barnens omgivning.

Ibland får man ta situationen när den kommer. Det är viktigt att inte ta på sig personlig skuld för något man inte kan kontrollera.

Att vänja sig vid ovisshet
Att leva med en livslång funktionsnedsättning handlar många gånger om att vänja sig vid en ovisshet. Det går inte att på förhand säga hur funktionsnedsättningen kommer att påverka vardagen i alla situationer. Men livet är ovisst för alla människor. Ingen av oss vet vilka åkommor, sjukdomar eller händelser vi kommer att drabbas av i framtiden.

Genom att lära sig mer om sin funktionsnedsättning går det att hitta strategier för hur livet ska fungera. Cp-skadan kan kanske "tonas ned" och istället kan man fokusera på allt som fungerar och är friskt. I sjukvården ses personer med cp-skada som "patienter" bara när de besöker sjukhuset eller någon vårdavdelning. Annars finns egentligen ingen anledning att kallas patient.